126
»Ja, ja, Maria, Maria», hvartill morinnan Svarade: »Ja, ja, Maria; Zoraida macange», hvilket sistnämnda ord betydde nej.
Härunder inbröt aftonen, och på tillsägelse af D. Fernandos följeslagar hade värdshusvärden uppbjudit all flit och omsorg för att på bästa möjliga vis tillaga åt dem en god aftonmåltid. När nu tiden var inne, salte sig alla vid ett långt matbord, sådant som brukas i folkstugor, ty i värdshuset fanns intet rundt eller liksidigt fyrkantigt, och gåfvo högsätet och hedersplatsen åt D. Quijote, ehuruväl han först afböjde det. Han ville hafva prinsessan Micomicóna bredvid sig, eftersom han var hennes beskyddare; sedan satte sig Lucinda och Zoraida, gent emot dem D. Fernando och Cardenio, och därefter slafven samt de öfriga herrarne, och bredvid damerna prästen och barberaren. Och så spisade de i mycket glädtig stämning, som ännu mer ökades, när de sågo D. Quijote upphöra att äta och, drifven af samma ande som eggade honom att tala så mycket som han gjorde, när han spisade tillsammans med getherdarna, yttra sig på följande vis:
»Sannerligen, mitt herrskap, om man rätt tänker efter, är det märkliga och oerhörda ting som de få se, hvilka bekänna sig till det vandrande ridderskapets orden. Eller sägen mig: hvilken dödlig i hela världen, som nu inträdde genom porten till denna borg och såge oss sitta så här, skulle väl anse och tro att vi vore de vi äro? Hvem skulle väl kunna säga att denna dam, som sitter vid min sida, är den höga drottning som vi alla veta, och att jag är denne riddare af den Sorgliga Skepnaden, som ute i världen lefver på ryktets mun? Nu kan det ej längre råda något tvifvel om att detta yrke och denna idrott öfverträffar alla dessa idrotter och yrken som människor uppfunnit, och så mycket mera bör det hållas i aktning, ju flera faror det är utsatt för. Bort ifrån mig med dem som påstå att lärdom har företräde framför vapen![1] Jag skall säga dem, hvilka de så månde vara, att de prata i vädret; ty det skäl de pläga anföra och vid hvilket de lägga mesta vikt, är att själsarbete är mera ansträngande än kroppsarbete och att vapenyrke skötes endast med kroppen, liksom vore dess utöfning en daglönarsyssla, för hvilken ej erfordras mera än starka krafter, eller som om i det, som vi dess utöfvare kalla vapenyrket, icke inginge handlingar af själsstyrka, de där för sitt utöfvande kräfva mycket förstånd, eller som om den krigare, hvilken har sig betrodt befälet öfver en krigshär eller försvaret af en belägrad stad, icke ansträngde sig lika mycket med själen som med kroppen. Eller tror väl någon
- ↑ Dessa ord äro sannolikt riktade mot Ciceros bekanta vers:
Cedant arma togæ, concedat laurea lauro
— vapnen böra vika för togan (den fredliga hvardagsdräkten), en (triumfators) lagerkrans för (skriftställarens, den förtjänte medborgarens) lagergren.
