att det med blotta kroppskrafter står till görandes att erfara eller sluta sig till fiendens afsikt, hans planer, krigslister och svårigheter, och att afvända hotande faror? Allt detta är handlingar af förståndet, i hvilka kroppen icke tager någon del. När det sålunda står fast att vapenyrket erfordrar förstånd lika väl som de lärda yrkena, så låtom oss nu tillse hvilkenderas själ arbetar mest, den lärdes eller krigarens, och detta blir begripligt af det ändamål och slutpunkt hvarpå hvardera är riktad, ty det sträfvande bör skattas högre som ställt sig ett ädlare mål. Vetenskapens syfte och ändamål — jag talar icke nu om teologien, som går ut på att leda och föra själarna in på vägen till Himlen, ty med ett så oändligt ändamål som detta kan intet annat jämföras — jag menar de världsliga vetenskaperna, hvilkas syfte är att ställa den skipande rättvisan på sin plats, gifva hvarjom och enom hvad honom tillkommer, akta på och sörja för att goda lagar efterlefvas. Detta ändamål är förvisso ädelt och högt och värdt stort pris, men icke så stort som det mål förtjänar till hvilket vapenyrket syftar, hvilket till före- och ändamål har freden, som är det högsta goda människorna kunna åtrå här i lifvet. Det första glada budskap världen fick och människorna fingo var alltså det, som änglarne förkunnade i den natten, som för oss vardt dag, när de sjöngo: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett godt behag ! Och den hälsning, som den bäste Mästaren i himlen och på jorden lärde de af honom kallade och benådade, var att han befallde dem att, när de inträdde i ett hus, säga: Frid vare detta hus! och annars ofta sade han till dem: Min frid gifver jag eder; min frid efterlämnar jag åt eder; frid vare med eder[1]; — sannerligen såsom en skatt och klenod är denna hälsning oss gifven och lämnad af sådan hand, en klenod hvarförutan hvarken i himlen eller på jorden kan finnas någon sällhet! Denna frid är krigets rätta mål; ty det är sak samma om man säger krig eller vapenyrke. Sedan det således blifvit fastställdt som sant, att krigets mål är friden och att det härutinnan har ett företräde framför vetenskapens mål, komma vi nu till den lärdes kroppsansträngningar och dens som ägnar sig åt vapenyrket, och vi vilja då tillse hvilkenderas äro större.»
På detta sätt fortsatte D. Quijote sin framställning i så lämpliga ordalag, att för tillfället hans åhörare omöjligt kunde anse honom förryckt; snarare lyssnade de mycket gärna till honom, enär de fleste af dem voro riddersmän, hvilka ju vapenyrket företrädesvis tillhör, och han fortfor, sägande: »Jag
- ↑ De af D. Quijote anförda bibelställena äterfinnas i evangelierna nämligen Luk. 2: 14, Matt. 10: 12, Joh. 14: 27 och 20: 19, 231. — Den omständigheten att D. Quijote kan citera dessa ställen ur bibeln, hvars läsning var förbjuden för lekmän, torde kunna förklaras däraf att de ingå i den katolska ritualen.
