12
maka. Om jag däremot ville föraktfullt afvisa honom, eer jag honom nu i en sådan sinnesförfattning att han, i stället för att handla efter pliktens bud, skall använda våld, och då blir jag vanärad, men har intet att urskulda mig med för den skuld, som kunde tillvitas mig af någon, som ej vet huru oskyldigt jag råkat i detta läge. Ty hvilka grunder kunna vara tillräckliga att öfvertyga mina föräldrar och andra människor, att denne herre inkommit i min kammare utan mitt samtycke?»
»Alla dessa frågor och svar flögo inom ett ögonblick för mitt sinne, och hvad som mer än allt annat gjorde intryck på mig och förmådde mig till en eftergifvenhet som, utan att jag anade det, vardt mitt fördärf, det var D. Fernandos eder, de vittnen han anropade, de tårar han göt, och slutligen hans behagliga utseende och älskvärda väsen, hvilket allt, åtföljdt af så många tecken till sann kärlek, väl hade kunnat besegra äfven ett annat hjärta, lika fritt och dygdigt som mitt. Jag tillkallade min piga, på det att hon måtte varda ett jordiskt vittne jämte de himmelska. D. Fernando upprepade och bekräftade sina eder, han åkallade nya helgon till vittnen jämte de förra och förbannade sig tusenfaldt för all framtid, om han icke hölle det han lofvade. Ånyo fick han sina ögon tårfyllda, och fördubblade han sina suckar; han tryckte mig varmare i sin famn, hvarur han hela tiden ej hade släppt mig; och därmed och emedan min tärna åter lämnade rummet, upphörde jag att vara jungfru och han vardt till fullo en förrädare och menedare.»
»Den dag, som följde på denna min olycksnatt, kom ändock ej så fort som jag tror att D. Fernando önskade; ty sedan lusten fått hvad den åtrår, är det första nöje, som sedan kan följa, det att aflägsna sig från det ställe, där man nått sitt mål. Jag sluter detta däraf att D. Fernando skyndade att lämna mig, och med hjälp af min tärna — det var just hon som släppt honom in till mig — såg han sig före dagens inbrott på gatan. Vid afskedet sade han mig, ehuru ej med så stor ifver och lidelse som när han kom, att jag skulle förlita mig på hans trohet och att hans eder vore oryggliga och sanna, och till ytterligare bekräftelse af sitt ord tog han en dyrbar ring af sitt finger och satte den på mitt.»
»Därmed gick han, och jag blef kvar. Jag kan ej säga om jag blef ledsen eller glad, men det vet jag att jag var förvirrad och tankfull och nästan utom mig öfver den oförmodade tilldragelsen, och jag hade icke mod eller kom ej ihåg att banna min tärna för det förräderi hon begått att instänga D.
