130
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det märkvärdiga tal D. Quijote höll om vett och vapen.
D. Quijote fortfor på följande vis: »Eftersom vi i fråga om den studerande började med hans fattigdom och de olika sätt hvarpå den gör sig kännbar, vilja vi nu tillse om soldaten är rikare, och vi skola då finna att i fattigdomens vet sköte det icke finnes någon fattigare än han, ty han är hänvisad till sin usla sold, som utfaller sent eller aldrig,[1] eller till hvad han med betydlig fara för lif och samvete kan lägga vantarna på. Och stundom kan hans tillstånd vara så utblottadt, att ett af svärdshugg illa åtgånget kyller får göra tjänst både som paradrock och skjorta, och midt i vinten, på fria fältet, kan han merendels skydda sig mot väderlekens oblidhet blott genom sin andedräkt, hvilken åter, såsom kommande från ett tomt inre, måste emot all naturlig ordning utpustas kall, såsom jag af erfarenhet vet. Men vänta nu bara huru han afbidar att natten skall komma, på det han må kunna hämta sig efter alla dessa obekvämligheter i den säng som väntar honom: det skall aldrig vara annat än hans eget fel om den är för trång, ty han kan obehindradt utmäta åt sig på marken så många fot han behagar och af hjärtans lust vältra sig i den, utan fruktan att lakanen varda skrynkliga. Kommer så efter allt detta dagen och stunden då han skall promoveras för sin id, d. v. s. en bataljdag; då sätter man på hans hufvud en doktorshatt af charpie för att förbinda något skottsår, som kanske gått genom tinningarna eller stympat ett ben eller en arm för honom. Och, i fall detta ej inträffar, utan en barmhärtig försyn bevarar honom lefvande och oskadd, kan det hända att han blir lika fattig som förr och att en och annan drabbning, ett och annat slag måste inträffa och han gå segrande ur dem alla för att komma sig något upp; men sådana underverk ser man sällan. Sägen mig nu också, mitt herrskap, i fall I hafven tänkt därpå: huru mycket färre äro icke de som vunnit befordran genom krig än de gom stupat där? Otvifvelaktigt måsten I svara, all detta icke tål någon jämförelse och att antalet af de omkomna
- ↑ Cervantes visste något härom af erfarenhet. Hans ogifte Rodrigo hade stupat som alférez (löjtnant) den 2 juli 1600 i Flandern och efterlämnat åt sina anhöriga en fordran på staten för 15 års innestående sold. I nov. 1605 hade hans båda öfverlefvande systrar redan fått en kunglig order, att dels löjtnantens konto skulle uppgöras och hans tillgodohafvande uträknas; sedan följde verkligen också utbetalandet i små portioner och så skyndsamt, att, när hans brorsdotter Isabel den 19 sept 1652 — således mer än ett halft sekel efter farbroderns död — gjorde sitt testamente, hon ännu hade att fordra 500 duros (ungefär 1,800 kronor).
