133
hända kulor och krut skola beröfva mig tillfälle att göra mig ryktbar och berömd i hela den kända världen för mmin starka arm och mina hvassa svärdshugg. Men ske Himlens vilja! jag skall ändock, om jag lyckas i mitt förehafvande, tillvinna mig så mycket högre aktning, ju större de faror äro, för hvilka jag blottställt mig, än de voro, för hvilka framfarna tidehvarfs vandrande riddare utsatte sig.»
Detta långa och breda tal höll D. Quijote, medan de andra spisade, och glömde därvid att äta en enda munsbit, ehuru Sancho Panza flera gånger påminde honom att göra det, då han efteråt kunde få tillfälle att tala så mycket han ville. Hans åhörare kände ånyo liflig smärta att en man, som, efter hvad det tycktes, hade sundt förstånd och godt omdöme i allting, hvaröfver han yttrade sig, så fullständigt förlorat det, när han talade om sitt olycksaliga och fördömda riddareväsende. Kyrkoherden sade honom att han hade mycket rätt i allt hvad han sagt till förmån för vapenyrket, och att han själf, fastän en studerad man, som hade tagit sin grad, hyste alldeles samma mening.
Måltiden slutades, bordet vardt afdukadt, och, under det värdinnan, hennes dotter och Maritornes ställde i ordning D. Quijotes vindskammare, där man beslutit att för den natten damerna ensamma skulle tränga ihop sig, bad D. Fernando den befriade slafven att berätta dem sitt lefnadslopp, då detsamma omöjligt kunde vara annat än märkvärdigt och roande, hvilket man redan på förhand kunde sluta däraf att han reste i Zoraidas sällskap. Därtill svarade slafven att han mycket gärna skulle göra hvad man bad honom om; han fruktade endast att berättelsen icke blefve sådan att den gjorde dem det nöje han önskade, men i alla fall ville han förtälja den, för att göra D. Fernando till viljes. Kyrkoherden och alla de andra tackade honom därför och tillade äfven sina böner, och, när han såg sig bedjas af så många, sade han att böner icke behöfdes, där en uttryckt önskan vore en befallning: »Må därför herrskapet vara uppmärksamma, så skolen I få höra en sannfärdig framställning, med hvilken törhända de uppdiktade ej kunna mäta sig, som man med sorgfällig och väl öfvertänkt konst plägar författa.»
Med detta yttrande förmådde han alla att slå sig ned och under djup tystnad låna honom sitt öra; och när han såg att alla sutto tysta och endast väntade på hvad han komme att berätta, begynte han med lugn och behaglig röst på följande vis.
