Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs
135


Guds hämnd vid den fördömde Judas’ sida
en så förbannad själ för evigt band.

Äfven hos andra författare äterkommer samma förbittring mot skjutvapnen, som lämnade så ringa utrymme för den personliga tapperheten och i själfva verket väsentligt bidrogo att förändra krigföringen och därmed äfven göra slut på det gamla riddareväsendet.




TRETTIONIONDE KAPITLET.

Hvari slafven från Algier berättar sitt lefnadslopp och sina öden.

Från ett ställe i Leons bergstrakt härstammar min släkt. Naturen hade mot den visat sig mera välvillig och gifmild än lyckan; men under de knappa förhållanden, som råda där på trakten, hade min fader likväl anseende för att vara rik, och han skulle verkligen hafva varit det, om han vinnlagt sig lika mycket om att bevara sin förmögenhet som han gjorde att förbruka den. Hans frikostiga och spendersamma lynne kom däraf att han i unga år varit militär; militärlifvet är en skola, där knusslaren blir frikostig, och den frikostige slösare, och, om stundom en militär är snål, så betraktas han som ett underdjur, som man sällan får se. Min fader öfverskred frikostighetens gränser och gick in på slöseriets, något som icke länder till båtnad för en gift man med barn, som skola ärfva hans namn och hvad öfrigt han äger. De barn min far hade voro tre, alla gossar och alla så pass vuxna att de kunde välja sig en lefnadsbana. När nu min far såg att, som han själf sade, han icke kunde behärska sin böjelse för slöseri, beslöt han att skilja sig vid medlet och orsaken, som gjorde honom slösande och gifmild, nämligen att skilja sig vid sin förmögenhet, utan hvilken själfva Alexander hade måst uppträda med njugghet; han kallade därför en dag oss alla tre till sig i enrum och tilltalade oss ungefär i följande ordalag:

»Mina barn! för att säga eder, att jag håller af eder är det nog att veta och säga att I ären mina barn, och för att inse att jag icke visar min kärlek på det rätta sättet, är det