ingå i det kyrkliga ståndet eller begifva sig till Salamanca för att afsluta sina påbörjade studier.
När vi nu blifvit ense och valt våra lefnadsbanor, omfamnade min fader oss alla, och på den korta tid han utfäst verkställde han allt hvad han lofvat; han gaf oss hvardera sin andel, hvilken, så vidt jag kan minnas, gick till tre tusen dukater i klingande mynt, — en vår farbror köpte nämligen hela egendomen, på det den ej måtte gå ur släkten och betalade den kontant, — och på en och samma dag äfskedade vi oss alla tre från vår käre fader. Då det föreföll mig obarmhärtigt att min far skulle sitta på gamla dagar med så små tillgångar, förmådde jag honom samma dag att af mina tre tusen dukater emottaga två tusen, ty återstoden förslog för mig att utrusta mig med allt hvad en krigsman behöfde. Bevekta af mitt föredöme, gåfvo honom äfven mina två bröder hvar sina tusen dukater, så att min fader fick i behåll fyra tusen dukater kontant och därutöfver tre tusen, hvilket tycktes utgöra värdet af den egendom som tillföll honom och som han icke ville afyttra, utan behålla i fastighet.
Vi togo, som sagdt är, farväl af honom och af den ofvannämnde farbrodern, icke utan mycken rörelse och tårar af alla, hvarvid de ålade oss att, så ofta tillfälle därtill gåfves, underrätta dem om hvad lyckligt och olyckligt som hände oss. Vi lofvade dem det, och, sedan de omfamnat oss och välsignat oss, togo vi vägen, den ene till Salamanca, den andre till Sevilla, och jag till Alicante, där jag erfor att ett genuesiskt skepp låg och lastade ull till Genua. I år blir det tjugutvå år sedan jag lämnade fädernehemmet, och, ehuru jag skrifvit några bref, har jag under alla dessa åren ej haft några underrättelser från min far eller mina bröder; men hvad jag själf under denna tid genomgått, vill jag i korthet förtälja.
Jag inskeppade mig i Alicante, anlände efter en lycklig resa till Genua, reste därifrån till Milano, hvarest jag utrustade mig med vapen och några praktpersedlar, sådana som en militär kan bruka, och ämnade vidare begifva mig till Piemont för att där taga värfning; men, när jag redan var på väg till Alessandria della Paglia[1], fick jag underrättelse att den store hertigen af Alba tågade till Flandern. Jag ändrade då min plan, åtföljde honom, tjänade honom i de fältslag han höll, var närvarande vid grefvarna Egmonts och Horns afrättning, och tjänade mig upp till fänrik[2] hos en berömd kapten från Guadalajara vid namn Diego de Urbina. Någon tid efter det jag kommit till Flandern,[3] spordes nyheter om det förbund
- ↑ Alessandria, norra Italiens största fästning och vapenplats, har af gammalt haft vedernamnet della paglia, sannolikt medan man där i trakten af brist på ved lär bränna halm.
- ↑ Alférez, fänrik, var under medeltiden en man med rätt hör värdighet; alférez del rey t. ex. hade ungefär samma befattning som en fransk konnetabel eller en tysk marskalk (båda ursprungligen = hofstallmästare); på Cervantes’ tid var han ännu kompani-officer och kaptenens närmaste man.
- ↑ Flandern var länge den spanska benämmningen icke blott för de franska och belgiska provinser, som nu för tiden heta så, utan för alla de gamla spanska Nederländerna eller de nuvarande konungarikena Holland och Belgien.
