138
som Hans Helighet påfven Pius den Femte, högstsalig i åminnelse, ingått med Venedig och Spanien emot den gemensamme fienden Turken, hvilken vid just den tiden hade med sin örlogsflotta eröfrat den namnkunniga ön Cypern, som lydde under venetianarna: en olycklig och beklagansvärd förlust! Man erfor med visshet att den högborne D. Juan af Österrike[1], halfbroder till vår förträfflige konung D. Filip, var förbundets fältherre, och allmänt omtalades de väldiga krigsrustningar som förehades. Allt detta eggade och sporrade min stridslust och åtrå att få deltaga i den drabbning som väntades, och, ehuru jag hade utsikter och nästan säkert löfte att vid första lägliga tillfälle befordras till kapten, fick jag lust att lämna alltsammans och begifva mig till Italien, som jag äfven gjorde. Min lyckliga stjärna ville att D. Juan af Österrike just hade kommit till Genua, stadd på resa till Neapel för att med sin flotta sluta sig till den venetianska, såsom han också längre fram gjorde i Messina. Kort sagdt, jag deltog i det bekanta lyckliga slaget såsom redan blifven kapten vid infanteriet, till hvilken hedrande befattning min lycka mer än mina förtjänster befordrat mig. Den dagen, som för kristenheten vardt en sådan lyckodag, emedan den skingrade den villfarelse, i hvilken världen och alla folkslag sväfvade, då de trodde att turkarna vore oöfvervinneliga till sjös; den dagen, säger jag, då den ottomanska stoltheten och öfvermodet nedslogos, då var bland alla de lyckliga där — ty lyckliga voro äfven de kristna som stupade där, ja ännu lyckligare än de som behöllo segern och lifvet, — då var jag ensam olycklig; ty i stället för att jag kunnat hoppas på en sjösegerkrans[2], om jag lefvat på romarnas tid, såg jag mig under den natten, som följde på en så ärorik dag, fängslad med kedjor om fötterna och klofvrar om händerna. Det tillgick sålunda: konungen af Algier Uchalí[3], en oförvägen och lyckosam sjöröfvare, hade anfallit och eröfrat det maltesiska chefsfartyget, på hvilket endast tre riddare blefvo vid lif, och äfven de svårt sårade; Juan Andreas[4] amiralsskepp, hvarpå jag befann mig med mitt kompani, skyndade då till undsättving, och jag, görande hvad som i sådant fall var min plikt, sprang ombord på det fientliga fartyget, men detta lösgjorde sig i detsamma från sin angripare och hindrade därigenom mina soldater att följa mig. Jag befann mig således ensam bland mina fiender, mot hvilka jag ej kunde värja mig, emedan de voro så många; de öfvermannade mig betäckt med sår, och då, såsom I vil hafven hört, Uchalí undkom med hela sin eskader, måste jag
- ↑ Juan af Österrike eller, på spanska, Juan de Austria, en oäkta son af kejsar Karl V, född 1546, utmärkte sig som fältherre först mot de upproriska morerna i Granadas bergstrakter, och året därpå mot turkarna, hvilka han besegrade i det ärofulla sjöslaget vid Lepanto den 15 oktober 1571, som kostade dem 30,000 man och omkring 300 fartyg. Då han under den därpå följande expeditionen till Tunis icke åtlydde sin halfbror konung Filip II:s befallning att jämna denna stad med jorden, utan i stället befäste den och gaf den en besättning under befäl af den i texten nämnde italienaren Serbelloni, föll han i onåd. Men 1574 tyckes han åter hafva vunnit konungens förtroende, ty då förordnades han till ståthållare i Nederländerna, en befattning som han skötte med mildhet och klokhet. Han dog redan den 1 okt. 1578, förgiftad, som det tros, på föranstaltande af sin broder, hvilken sannolikt med misstänksamhet och afund såg hans stora popularitet.
- ↑ Corona navalis kallades hos de gamla romarne en krans, hvilken gafs som belöning åt den, som först äntrade ett fientligt fartyg.
- ↑ Braunfels, som i sin öfversättning rättar Cervantes’ skrifning af de främmande namnen, kallar honom Uludsch-Aalí.
- ↑ Härmed menas Giovanni Andrea Doria, en brorson till den namnkunnige genuesiske sjöhjälten och af den tidens författare (liksom äfven i Schillers Fiesko) kallad Gianettino Doria.
