Fernando i min kammare, ty ännu kunde jag ej afgöra för mig själf, om det som vederfarits mg var till lycka eller olycka. När D. Fernando aflägsnade sig, sade jag honom att, efter jag nu en gång var hans, kunde han besöka mig andra nätter på samma väg som den förflutna, tills han funne för godt att det skedda bekantgjordes; men han kom ingen natt utom den nästföljande, ej heller kunde jag träffa honom på gatan eller i kyrkan på mer än en månad, som jag förgäfves bjöd till att få fatt i honom, ehuru jag visste att han fanns i den lilla staden och nästan dagligen gick på jakt, ett nöje hvarpå han var mycket begifven. Dessa dagar och stunder, nog vet jag hur bittra och smärtsamma de voro för mig, och nog vet jag hur jag då började tvifla, ja alldeles förlora tron på D. Fernandos redlighet; det vet jag också att min tärna då fick höra de ord, som hon förut icke hade hört till förebråelse för sitt dristiga tilltag; och jag vet hur jag måste lägga band på mina tårar och akta på mitt ansiktsuttryck, för att icke gifva mina föräldrar anledning att spörja mig hvarför jag vore misslynt och sålunda nödgas hitta på osanningar att säga dem. Men allt detta upphörde i ett ögonblick, i det ett sådant inträffade då hvarje hänsyn kastades åsido, hvarje tanke på godt rykte glömdes, och det vardt slut på tålamodet, och mina hemliga tankar trädde fram i dagen; och detta skedde därför att få dagar senare det förtäljdes på platsen, hurusom i en närbelägen stad D. Fernando hade förmält sig med en fröken, som vore öfver all beskrifning skön och dotter till mycket förnäma föräldrar, ehuru icke så rik att hon för sin hemgifts skull kunnat göra anspråk på en så hög förbindelse. Hon sades heta Lucinda, och det berättades äfven åtskilligt märkvärdigt, som tilldragit sig vid hennes bröllop.»
Cardenio hörde namnet Lucinda, men gjorde intet vidare, än att han drog på axlarna, bet sig i läpparna, rynkade ögonbrynen och strax därefter lät två tårefloder strömma från sina ögon. Men Dorotea upphörde icke för det med sin berättelse, utan fortsatte: »Denna smärtsamma nyhet nådde mina öron; men i stället för att mitt hjärta skulle stelnat till is därvid, upplågade det så våldsamt af vrede och raseri, att föga fattades det jag med högljudda rop störtade ut på gatorna och förkunnade den nedriga trolöshet, som föröfvats mot mig. Denna ursinnighet dämpades dock för ögonblicket af tanken på att redan samma natt verkställa hvad jag gjorde, nämligen att ikläda mig denna dräkt, som jag fick af en af de på landtgårdar så kallade vallpojkarna, hvilken var i min fars tjänst
