som fånge stanna i hans våld. Så var jag den ende sorgsne bland så många glada, den ende fångne bland så många befriade; ty det var femton tusen kristne, som på den dagen vunno den efterlängtade friheten och som alla varit roddareslafvar på den turkiska flottan.
Jag fördes till Konstantinopel, där storturken[1] Selim utnämnde min herre till amiral, emedan han gjort sin skyldighet i slaget och som tecken af sin tapperhet medfärt Malteserordens baner. Följande året, som var 1572, befann jag mig i Navarino som roddare på amiralsskeppet Tre Lyktor. Där såg och anmärkte jag huru tillfället förspilldes att i hamnen bemäktiga sig hela turkiska flottan; ty alla båtsmännen och janitscharerna, som voro ombord på densamma, togo för gifvet att man skulle angripa dem inne i själfva hamnen, och höllo sin packning och sina pasamakis, d. v. s. sina skor, i beredskap för att genast flykta i land utan att invänta anfallet, så stor skräck hade de fått för vår flotta. Men Himlen skipade det annorlunda, icke genom något fel eller försumlighet af den general som anförde vårt folk, utan för kristenhetens synders skull och därför att Gud vill och tillåter att vi alltid skola hafva plågoris som tukta oss. Det gick nämligen så, att Uchalí drog sig undan till Modon, en ö i närheten af Navarino, där han landsatte sitt folk, befästade hamninloppet och höll sig stilla, tills D. Juan afseglade. På denna härfärd togs en galer vid namn Prisen, hvars befälhafvare var en son till den beryktade sjöröfvaren Barbarossa.[2] Den som tog henne var det neapolitanska amiralskeppet Varginnan, hvilket fördes af denne krigets åskvigg, som på samma gång var en far för sina soldater, den lyckosamme och aldrig besegrade fältherren D. Alvaro de Bazan, markis af Santa Cruz[3], och jag kan ej underlåta att här omtala hvad som tilldrog sig vid eröfrandet af Prisen. Barbarossas son var så grym och misshandlade sina fångar så illa, att, när de, som sutto vid årorna, sågo att Varginnan satte efter och uppnådde dem, släppte alla på en gång årorna, grepo tag i sin kapten, som stod på kommandobryggan och skrek till dem att ro fortare, vräkte honom från toft till toft, från stäf till stäf, och gåfvo honom sådan traktering att han knappt hunnit förbi stormasten, då hans själ redan hunnit till helvetet; så stor var, som jag sagt, den grymhet hvarmed han behandlade dem och det hat de hyste till honom.
Vi återvände till Konstantinopel, och följande året eller 1573 spordes därstädes hurusom D. Juan hade eröfrat Tunis,
- ↑ Äldre och förr äfven hos oss mycket bruklig benämning i stället för Storherre eller Padischáh.
- ↑ Namnet Barbarossa har tillhört icke blott tyske kejsaren Fredrik I, utan äfven två bröder, Morruch och Chaireddin eller Chereddin, hvilka under förra hälften af 16:de århundradet grundade turkarnas herravälde på nordafrikanska kusten. Den äldre brodern dog så tidigt som 1519, men den yngre först 1547 i sitt 88:de år, efter att dels som sjöröfvare, dels i den då knappt mycket aktningsvärdare ställningen som befälhafvare öfver turkarnas flotta hafva varit en skräck för kristenheten; det var mot honom kejsar Karl V företog sitt bekanta fälttåg till Tunis 1535. Chereddins son Hassán Bey hade redan af fadern blifvit insatt till regent öfver Algier, och det är dennes son Mohamed Bey som omtalas i texten; Cervantes misstar sig alltså, då han kallar honom son af Cherreddin, ty han var, såsom nyss visadt, i själfva verket dennes sonson.
- ↑ Han var Spaniens ypperste sjöhjälte, och hans frånfälle just i det ögonblick, då han skulle föra »den oöfvervinneliga» flottan mot England, var troligen den största olycka som då kunde drabba hans folk.
