140
tagit detta land från turkarna och insatt Muley Hamét i besittning däraf samt sålunda för Muley Hamida, den grymmaste och tappraste mor i världen, afskurit alla förhoppningar att komma på dess tron. Storturken tog sig denna förlust ganska nära och, med den slughet som tillhör alla medlemmar af hans familj, slöt han fred med venetianarna, som önskade den mycket mera än han själf, och året därpå, 1574, angrep han Goleta och den invid Tunis belägna fästningen, som D. Juan hade lämnat halffärdig. Under alla dessa farligheter satt jag vid årorna utan hopp om en möjlig befrielse; åtminstone hoppades jag icke att ernå den genom lösepenning, emedan jag fast beslutit att icke meddela min fader underrättelsen om mitt olycksöde.
Ändtligen gick Goleta förloradt, den nya fästningen gick förlorad, mot hvilka båda platser 75,000 man turkiska trupper stodo i fält, samt af morer och araber från hela Afrika, mera än 400,000, och hela detta stora antal folk var rustadt med så mycket ammunition ock krigsförnödenheter och räknade så många skansgräfvare, att de med blotta händerna kunnat näftalsvis kasta tillräckligt mycket jord för att alldeles öfvertäcka både Goleta och den nya fästningen. Först föll Goleta, som dittills ansetts för ointagligt, och det föll icke genom sina försvarares förvållande, hvilka gjorde allt hvad som var deras skyldighet och stod i deras makt, utan emedan, som erfarenheten visade, löpgrafvar kunde med stor lätthet anläggas på denna öde sandmark; ty eljest plägade vatten anträffas på knappt ett par fots djup, men turkarna funno icke något på fem fot, och så uppförde de med sandsäckar längs löpgrafvarna höga skansverk som reste sig öfver fästningsmurarna, och, enär de därifrån besköto dessa uppifrån, kunde ingen hålla stånd eller framhärda med försvaret.
Det var den allmänna åsikten att de våra icke hade bort innesluta sig i Goleta, utan på öppna fältet afvakta landstigningen; men de som så tala döma på afstånd och med ringa erfarenhet i sådana ting. Ty, då i Goleta och fästningen knappt funnos sju tusen soldater, huru kunde en så liten skara, äfven om den varit ännu hjältemodigare, våga sig ut på fältet emot en så stor öfvermakt och samtidigt hålla de båda fästena besatta? Och huru kan väl en fästning annat än gå förlorad, om hon icke får undsättning, i synnerhet när talrika fiender hårdnackadt belägra henne, till på köpet i deras eget land? Men många tyckte, och det tyckte äfven jag, att det var en Guds synnerliga gunst och nåd mot Spanien att tillåta förstör-