randet af denna verkstad och täckmantel för onda gärningar, hvilken var som en frätande mask och en sugande svamp, som i sig uppslukade de oändliga penningsummor, hvilka där till ingen nytta påkostades utan annat mål än att förvara minnet af att den oöfvervinnelige kejsar Karl den Femte, glorvyrdig i åminnelse, en gång eröfrat platsen; liksom om, för att gifva detta minne den eviga varaktighet, som det redan har och skall bafva, det hade behöfts att hålla de där stenhoparna vid makt.
Äfven den nya fästningen föll, men turkarne intogo henne endast fot för fot, ty de soldater, som försvarade henne, kämpade så dråpligt och tappert att de i tjugutvå stormningar, söm företogos mot dem, dödade mer än 25,000 af fienderna. Af de tre hundra af de våra, som lefvande föllo i deras händer, var ingen utan sår, ett klart och tydligt bevis på deras mod och tapperhet och på huru väl de hade hållit och försvarat sina platser. Därjämte gaf sig på kapitulation ett litet fäste eller torn, som låg midt i en konstgjord sjö[1] och stod under befäl af D. Juan Zanoguera, en adelsman från Valencia och berömd krigare. Turkarne tillfångatogo befälhafvaren på Goleta, D. Pedro Puertocarrerro, som hade gjort allt möjligt för att försvara sin fästning och tog sig dess förlust så nära, att han dog af grämelse på resan till Konstantinopel, dit man var på väg med honom. Fången vardt likaledes kommendanten på den nya fästningen, Gabrio Serbelloni, en milanesisk ädling, som var en utmärkt ingeniör och särdeles tapper militär. I båda fästningarna omkommo många betydande personer, bland dem Pagan Doria, riddare af Johanniter-orden och en ädel man, såsom han visade genom sin storartade frikostighet mot sin broder, Giovanni Andrea Doria; och hvad som gjorde hans död mest beklagansvärd, var att han föll för några araber, åt hvilka han anförtrodde sig, då han såg fästningen redan vara förlorad. De hade erbjudit sig att föra honom, förklädd som mor, till Tabarca, hvilken är en liten hamnplats eller nederlagsort, som genueserna hålla där på kusten för idkande af korallfiske; men araberna höggo hufvudet af honom och förde det till turkiska flottans befälhafvare, och han gjorde på dem till sanning vårt kastilianska ordspråk att man finner behag i förräderiet, men afskyr förrädaren, ty det påstås att amiralen lät hänga dem som kommo med denna skänk, emedan de ej hade lämnat honom mannen lefvande.
Bland de kristna, som råkade i fångenskap vid fästningens öfvergång, var en vid namn D. Pedro de Aguilar från jag
- ↑ Detta fäste hade D. Juan af Österrike låtit uppföra midt i en sjö vid Tunis, hvilken sjö tros hafva uppkommit af det gamla Kartagos hamn.
