Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs
145
Tre tusen voro de, i Spanien födda;
en hvar af dem som ärlig stridsman stred,
tills döden dem omsider svärdet vred
ur domnad hand, den redan halft förblödda.

Ja, här är denna mark, hvars dystra öde
det är att tusen sorgsna minnen gömma
så väl från nutid som från förra år.

Men högre lyftes aldrig tappre döde,
och bättre blod ej någonsin fått strömma
än utur dessa hjältars ädla sår.»


Sonetterna blefvo ej illa omtyckta; slafven gladdes åt de goda underrättelser man gifvit honom om hans kamrat och fortsatte på följande vis:

Sedan sålunda Goleta och fästningen voro intagna, träffade turkarna anstalt att förstöra Goleta, ty fästningen var så tilltygad att där fanns ingenting kvar att nedrifva. För att göra det med större skyndsamhet och mindre besvär, underminerade man platsen på tre håll; men med ingen af minorna kunde de gamla murarna sprängas, som ändå troddes vara den minst starka delen; allt det åter, som var kvar af de nya fästningsverken, dem Klosterjanne[1] hade uppfört, ramlade ganska lätt.

Långt om länge återvände flottan triumferande och segerrik till Konstantinopel, och få månader därefter dog min herre Uchalí, som man kallade Uchalí Fartách, hvilket på turkiska betyder den skabbige affällingen; han var det nämligen, och det är ett bruk bland turkarna att sätta på hvarandra namn efter något lyte eller efter någon god egenskap som de råka hafva. Och det kommer sig däraf att hos dem finnes det endast fyra familjenamn, och de tillhöra släkter som härstamma från huset Osman; de öfriga få, såsom jag nyss nämnde, namn och tillnamn än af kroppslyten, än af framstående själsegenskaper. Den ifrågavarande skabbige karlen hade i fjorton år varit storherrns roddarslaf, och vid en ålder af mer än trettiofyra år afföll han från kristendomen af harm öfver att en turk gaf honom en örfil, medan han satt vid åran, och för att kunna hämnas öfvergaf han sin religion. Han var så utmärkt tapper att, utan att begagna de skamliga medel och utvägar hvarpå storturkens flesta gunstlingar komma sig upp, han vardt konung öfver Algier och sedan storamiral, hvilket är den tredje värdigheten uppifrån där i landet.[2] Han var född i Kalabrien och i sin vandel en hedersman och behandlade sina slafvar

  1. I texten står el Fratin af det italienska fratino, hvilket användes som ett förklenande speord för munkar; på detta ställe afser det krigsbyggmästaren Giovanni Palearo, ty denne, liksom då för tiden de fleste ingeniörer i spansk tjänst, var italienare.
  2. Högsta rangen har storvisiren, därnäst kommer Scheik ül Islam (stormufti), och i tredje rummet Kapudan-paschá.
Don Quijote, I. 2.10