oförmåga och medellöshet, utan jag vardt räknad med bland riddare och sådana, som kunde ha utsikt att friköpas. Man lade på mig en kedja, mera som tecken att jag var en utlösningsfånge än för att hålla mig säkert fast, och så lefde jag i den där bañon jämte många andra adelsmän och förnäma herrar, hvilkas friköpning var eller ansågs vara bestämd. Och ehuru hunger och nakenhet ofta, ja nästan alltid plågade oss, var det dock nästan ingenting som så pinade oss, som att i hvarje ögonblick höra och se de aldrig förr sedda eller hörda grymheter, som min herre föröfvade mot de kristna. Hvarenda dag lät han hänga någon, spetsa den ene, skära öronen af den andre, och detta för så ringa orsak eller alldeles utan orsak, att själfva turkarna insågo att han gjorde det blott för att göra så och emedan han till sitt skaplynne var en hela människosläktets bödel.
Den ende, som stod sig bra med honom, var en spansk krigsman, en viss Saavedra; ty, trots att denne haft för sig saker, som i många år skola lefva i folks minne därstädes, och alltsammans blott för att återfå sin frihet, slog han honom aldrig och befallde ej heller någon annan att slå honom och sade honom aldrig ett ondt ord; och för det ringaste af de många streck han gjorde, fruktade vi alla att han skulle bli spetsad, och det fruktade äfven han själf mera än en gång. Och vore det icke därför att tiden ej medgifver det, skulle jag väl nu kunna berätta något af hvad denne krigsmannen gjorde, som skulle både roa och förundra eder långt mera än berättelsen om mina öden.[1]
Jag fortsätter alltså. Ut åt vår fängelsegård vette ofvanifrån fönstren till en rik och förnäm mors hus, hvilka, såsom vanligt hos morerna, snarare voro gluggar än fönster, och äfven dessa voro försedda med mycket täta och tjocka spjälverk. Det hände så, att en dag jag och tre andra kamrater voro på en med jord betäckt plan i fängelset, och till tidsfördrif försökte vi hoppa med kedjorna; vi voro ensamma, ty alla de andra kristna voro ute på arbete. Tillfälligtvis kom jag att se upp och märkte att genom de där med spjälverk försedda fönstren framstack en rörkäpp, vid hvars ena ände satt bundet ett stycke linneduk, och käppen rörde sig hit och dit, liksom den ville gifva tecken att vi skulle gå fram och taga honom. Vi funderade på detta, och en af dem, som voro med mig, gick och ställde sig nedanför käppen, för att se om man tänkte låta den falla ned eller hvad man ämnade göra; men, när han kom närmare, drogs käppen upp och fördes fram och tillbaka
- ↑ Den här nämnde Saavedra var ingen annan än Miguel de Cervantes Saavedra, d. v. s. just författaren till D. Quijote, och största delen af de händelser, som el Cautivo hittills berättat, hade Cervantes själf upplefvat. Han hade nämligen en längre tid tjänstgjort i Italien, deltagit i sjöslaget vid Lepanto (1571) och i fem år varit fången i Ålgier (26⁄9 1575—19⁄9 1580), och hans förhållande under alla dessa olika skeden, särskildt under vistelsen i Algier, hade varit sådant, att det vittnesbörd, som han här genom en annans mun ger sig själf, är fullkomligt välförtjänt. Fortsättningen af berättelsen är däremot helt och hållet romantisk eller har åtminstone icke händt Cervantes själf, ty han blef gift i sitt fädernesland med D:a Catalina de Palacios y Salazar (12 december 1584) en infödd spanska från Esquivias.
