148
åt båda sidor, liksom om man runkat på hufvudet för att säga nej. En annan af kamraterna trädde fram och det gick honom på samma sätt. Slutligen gick den tredje dit, och det vardt likadant för honom som för den förste och andre. När jag såg detta, ville jag icke underlåta att äfven försöka min lycka, och, som jag kom och ställde mig under käppen, släpptes den och föll ned för mina fötter inne i bañon. Jag skyndade genast att lossa duken, på hvilken jag såg att det fanns en knut, och i den lågo tio cianís; detta är ett slags guldmynt af låg halt, som är i bruk hos morerna och som äro värda tio realer stycket. Det behöfver icke sägas huru glad jag vardt åt fyndet, ty min belåtenhet var lika stor som min förvåning vid tanken på hvarifrån denna lycka kunde komma till oss, eller rättare till mig, eftersom den omständigheten, att man icke velat släppa ned käppen till någon af de andra, tydligt visade att välgärningen var ämnad just åt mig.
Jag tog mina sköna pengar, bröt sönder käppen, återvände till den lilla planen, blickade upp mot fönstret och såg en mycket hvit hand komma fram, som skyndsamt öppnade och åter stängde det. Däraf slöto vi eller förmodade åtminstone, att någon kvinna, som bodde där i huset, måste hafva visat oss denna välgärning, och till tecken af vår tacksamhet därför gjorde vi zalemas på moriskt vis, i det vi lutade hufvudet, böjde kroppen djupt ned och lade armarna i kors öfver bröstet. Kort därpå sträckte man genom samma fönster ut ett litet af rörbitar gjordt kors, och drog strax in det igen. Detta tecken stärkte oss i den tron, att där i huset måtte finnas någon kristen slafvinna, och att det var hon som visat oss välgärningen; men handens hvithet och armbanden, som vi sågo på densamma, togo oss ur denna föreställning, och vi kommo i stället på den tanken att det måtte vara någon till islam öfvergången kristen kvinna; sådana pläga deras egna herrar vanligtvis taga till äkta hustrur och anse det till och med för en lycka, ty de sätta dem högre än kvinnor af sin egen nation. I alla våra förmodanden voro vi ändock långt ifrån att träffa det rätta.
Från den stunden bestod emellertid hela vårt tidsfördrif i att blicka upp till fönstret, hvarifrån rörkäppen visat sig, och anse det som vår ledstjärna; men fulla fjorton dagar förflöto, hvarunder vi hvarken sågo käppen eller handen eller något annat tecken. Och, ehuru vi under denna tid med all flit bemödade oss att få veta hvem som bodde i huset och om där funnes någon kvinna som öfvergått till islam, var det al-
