14
och för hvilken jag yppade hela min olycka, bedjande honom att åtfölja mig till den stad, där jag hört att min fiende uppehöll sig. Han klandrade mitt tilltag och sökte afråda mig från mitt beslut; men, när han såg mig framhärda i min föresats, erbjöd han sig att göra mig sällskap, som han uttryckte sig, till världens ände. Genast på ögonblicket inpackade jag i ett linnekuddvar en fruntimmersklädning jämte några smycken och penningar till förefallande behof, och utan att underrätta min trolösa tärna lämnade jag mitt hem under nattens tystnad, åtföljd af min tjänare och tusentals tankar, samt begaf mig på väg till staden, visserligen till fots, men liksom buren på vingar af begäret att hinna fram i tid, om ej för att hindra hvad jag redan trodde vara skedt, så åtminstone för att uppfordra D. Fernando att säga mig huru han haft hjärta att göra det.»
»På två och en half dag framkom jag dit jag ville. Vid inträdet i staden frågade jag efter Lucindas föräldrars hus, och den förste, till hvilken jag ställde denna fråga, svarade mig mer än jag ville veta. Han anvisade mig huset och omtalade allt som tilldragit sig vid dotterns förmälning, hvilket är så bekant i hela staden, att man stannar och pratar därom i hvarje gathörn. Han berättade mig, att samma kväll som D. Fernando förmälde sig med Lucinda, hade hon, efter att ha gifvit sitt ja-ord, fallit i en djup vanmakt och, när hennes make närmat sig för att snöra upp hennes klädningslif, för att skaffa henne luft, anträffade han hos henne ett med hennes egen hand skrifvet bref, däri hon sade och bedyrade sig ej kunna blifva D. Fernandos maka, emedan hon redan vore Cardenios, hvilken, efter hvad mannen sade mig, var en mycket förnäm herre i samma stad, och att, om hon gifvit D. Fernando sitt ja-ord, så hade det skett för att icke öfverträda lydnaden mot sina föräldrar. Kort sagdt, sådant påstod han brefvets innehåll vara, att det visade att hon haft för afsikt att taga lifvet af sig efter vigseln, och däri angåfvos äfven skälen, hvarför hon gjorde det. Allt detta, säges det, bekräftades genom en dolk, som fanns någonstädes i hennes kläder. När D. Fernando märkte allt detta, tyckte han att Lucinda drifvit gäck med honom, skymfat och ringaktat honom, han rusade på henne, innan hon hämtat sig från sin vanmakt, och med samma dolk, som funnits hos henne, ville han nedsticka henne, och skulle äfven hafva gjort det, om icke hennes föräldrar och de andra närvarande hade hindrat honom därifrån. Det hette vidare att D. Fernando genast lämnade staden och att Lucinda icke hämtade sig från sin vanmakt förr än den
