drig någon som sade oss annat än att där bodde en förnäm och rik mor vid namn Hadji Muríd, f. d. kommendant på fästningen Pata, hvilken befattning hos dem är mycket betydande.[1] Men, när vi som minst väntade att det skulle regna flera cianís på det hållet, sågo vi oförmodadt rörkäppen åter visa sig och en annan linneduk därvid med en ännu större knut och detta skedde på en stund då, liksom förra gången, bañon var öde och folktom. Vi upprepade det förra försöket, i det att af oss fyra, som voro där, de andra gingo fram före mig; men åt ingen af dem gafs käppen, utan åt mig, ty, när jag framträdde, släppte man ned honom. Jag löste upp knuten och fann däri fyrtio spanska dukater jämte ett på arabiska skrifvet bref, och under det skrifna var tecknadt ett stort kors. Jag kysste korstecknet, tog dukaterna och återvände till planen; vi gjorde alla våra zalemas; handen visade sig ånyo; jag lät med tecken förstå att jag skulle läsa brefvet; fönstret stängdes.
Vi stodo där alla förvånade och glada öfver det som förefallit, och, som ingen af oss förstod arabiska, var vår längtan stor att erfara brefvets innehåll; men ännu större var svårigheten att finna någon som kunde läsa det. Till slut beslöt jag att anlita en renegat från Murcia, hvilken förklarat sig vara en min synnerligen gode vän och på tu man hand gifvit mig en underpant, som förband honom att bevara hvarje hemlighet jag kunde anförtro honom. Somliga renegater pläga nämligen, när de ämna återvända till ett kristet land, medtaga intyg af förnäma fångar, hvaruti dessa, i den form de bäst kunna, bestyrka hurusom den ifrågavarande renegaten är en rättskaffens man, att han alltid har bevisat de kristna godt, och att han hyser önskan att begifva sig på flykten vid första lägliga tillfälle. Några förskaffa sig dessa intyg i redlig afsikt, men andra begagna dem som det kan bära till och af beräkning; ty, om de fara ut på plundring till ett kristet land och tilläfventyrs lida skeppsbrott eller råka i fångenskap, framtaga de sina intyg och säga, att af dessa papper synes det för hvilket ändamål de kommit, nämligen för att stanna i kristet land, och att för den sakens skull de kommit med i härnad tillsammans med de andra turkarna. Därmed rädda de sig undan motståndarnas första häftighet, försona sig med Kyrkan utan att något ondt vederfares dem, och, när de sedan se sitt tillfälle, återvända de till Berberiet och blifva detsamma som förut. Andra åter skaffa sig och begagna dessa intyg i god afsikt och stanna hos de kristna.
- ↑ Hadjí är en hederstitel, hvilken tillägges sådana muhamedaner som gjort pilgrimsfärden till Mecka. Denne Hadjí Murád, i spanska texten Agi Morato, var en renegat från Slavonien och på Cervantes’ tid en af de anseddaste personerna i Algier. Pata var en viktig gränsfästning helt nära Orán.
