152
om det så gäller lifvet. Underlåt ej att skrifva mig till och underrätta mig om hvad du ämnar göra, så skall jag alltid svara dig; ty den store Alláh har gifvit oss bekantskap med en kristen slaf, hvilken kan tala och skrifva ditt språk så bra som du ser af detta bref. Således kan du utan fruktan underrätta oss om allt hvad du behagar. Beträffande det du säger att, om du kommer till ett kristet land, du skall blifva min maka, lofvar jag dig det som en god kristen; och vet att de kristna bättre än morerna hålla hvad de lofva. Alláh och Marien han moder beskydde dig, min härskarinna!»
Sedan detta bref blifvit skrifvet och försegladt, väntade jag i två dagar tills bañon blifvit folktom, som den ofta var och då begaf jag mig genast till den vanliga spatsergången på planen för att se om rörkäppen skulle komma fram, och det dröjde ej länge tills han visade sig. Så fort jag fick se honom och ehuru jag icke kunde skönja hvem som stack honom, visade jag brefvet, liksom för att låta förstå att man borde fästa tråden därvid; men den satt redan vid käppen och jag band fast brefvet. Kort därefter visade sig åter vår stjärna med knytets hvita fredsbanér. Man släppte ned det och jag upptog det och fann i duken mer än femtio dukater i guld- och silfvermynt af alla slag, hvilka mera än femtiodubblade vår glädje och styrkte vårt hopp att ernå friheten.
Samma kväll kom renegaten åter och sade oss, att har fått veta att där i huset bodde samme mor, om hvilken de blifvit oss sagdt att han hette Hadjí Murád, en alldeles utomordentligt rik man; han ägde en enda dotter, som var arftagerska till hela hans förmögenhet, och den allmänna meningen i hela staden förklarade henne för den skönaste kvinna i Berberiet, och många af de dit anländande underkonungarna hade begärt henne till äkta, men hon hade aldrig velat gifta sig. Äfven hade han sport att hon haft en kristen slafvinna, som likväl nu vore död. Allt detta stämde med det som stod i brefvet.
Vi inläto oss genast med renegaten i rådplägning om huru vi skulle förfara för att bortföra morinnan och allesamman komma till ett kristet land, och slutligen enade vi oss för den gången om att afvakta ännu ett meddelande från Zoraida — så hette nämligen hon, som nu vill kallas Maria; — ty vi insågo tillfullo att hon och ingen annan var den som skulle skaffa en utväg ur alla dessa svårigheter. Sedan vi kommit öfverens härom, sade regenaten att vi ej skulle vara bekymrade, ty han ville sätta lifvet till eller ock förhjälpa oss till frihet.
