156
2 Högsta rangen har storvisiren, därnäst kommer Scheik ül Islam (stormufti), och i tredje rummet Kapudan-paschá.
3 Egentligen Hassán paschá; men han kallades ofta efter sin förra lägre ställning agá, hvilket var ungefär detsamma som kapten. Cervantes ger honom den rätta titeln i sitt lustspel Los Baños de Argel.
4 Ordet är ursprungligen detsamma som det italienska bagno bad, badhus; men det betydde sedermera äfven fängelse, såväl för kristna fångar som för inhemska förbrytare.
5 Den här nämnde Saavedra var ingen annan än Miguel de Cervantes Saavedra, d. v. s. just författaren till D. Quijote, och största delen af de händelser, som el Cautivo hittills berättat, hade Cervantes själf upplefvat. Han hade nämligen en längre tid tjänstgjort i Italien, deltagit i sjöslaget vid Lepanto (1571) och i fem år varit fången i Ålgier (26⁄9 1575—19⁄9 1580), och hans förhållande under alla dessa olika skeden, särskildt under vistelsen i Algier, hade varit sådant, att det vittnesbörd, som han här genom en annans mun ger sig själf, är fullkomligt välförtjänt. Fortsättningen af berättelsen är däremot helt och hållet romantisk eller har åtminstone icke händt Cervantes själf, ty han blef gift i sitt fädernesland med D:a Catalina de Palacios y Salazar (12 december 1584) en infödd spanska från Esquivias.
6 Hadjí är en hederstitel, hvilken tillägges sådana muhamedaner som gjort pilgrimsfärden till Mecka. Denne Hadjí Murád, i spanska texten Agi Morato, var en renegat från Slavonien och på Cervantes’ tid en af de anseddaste personerna i Algier. Pata var en viktig gränsfästning helt nära Orán.
7 Salá hos muhamedamerna = bön.
8 Moro Tangerino står det i de äldsta upplagorna; men då Cervantes själf i början af nästa kapitel kallar honom »den nämnde tagarinen», synes här ett skrif- eller tryckfel föreligga, och i nyare upplagor läses därför enligt Spanska Akademiens föredöme tagarino, ehuru denna ändring, strängt taget, icke är alldeles nödvändig; moren kunde ju nämligen vara båda delarna, d. v. s. bördig från Aragonien och bosatt i Tanger.
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Däri slafven ytterligare fortsätter sin historia.
Fjorton dagar hade icke förflutit, då vår renegat redan köpt ett ganska godt fartyg, som kunde inrymma mer än trettio personer. Och för att trygga sitt förehafvande och gifva
