följande dagen, då hon berättade för sina föräldrar att hon var den af mig omtalade Cardenios laggifta maka. Äfven erfor jag, att Cardenio, som det sades, hade varit närvarande vid förmälningen och att, när han såg henne vigd, hvilket han aldrig kunnat tro, hade han i full förtviflan begifvit sig från staden och lämnat efter sig ett bref till henne, hvari han lät penne veta huru hon förorättat honom och att han ärnade gå någonstädes, där människor aldrig skulle kunna råka honom. Allt detta var kändt och bekant i hela staden, och alla människor talade därom; men de talade ännu mer, när de fingo veta att Lucinda försvunnit från sitt föräldrahem och från staden. Man kunde ingenstädes finna henne; hennes föräldrar voro niira att mista förståndet och visste ej huru de skulle bära sig åt för att återfinna henne.»
»Hvad jag sålunda erfor, lifvade mitt hopp på nytt, och jag föredrog att icke alls hafva träffat D. Fernando framför att hafva träffat honom förmäld. Jag tyckte att ännu var räddningens dörr ej alldeles stängd för mig, och möjligen hade Himlen lagt detta hinder i vägen för hans andra äktenskap, för att bringa honom att besinna hvad han var skyldig det första och att erinra sig att han var kristen och förbunden att göra mera afseende på sin själ än på världslig hänsyn. Jag tänkte hit och dit öfver alla dessa saker och intalade mig tröst utan att finna någon, i det jag uppgjorde vidtsväfvande och svaga förhoppningar för att kunna uppehålla ett lif, som jag nu afskyr.»
»Medan jag ännu vistades i staden, utan att veta hvad jag skulle taga mig till, efter jag ej fann D. Fernando, nådde en offentlig kungörelse mina öron, i hvilken utlofvades en stor belöning åt den som kunde skaffa mig till rätta, med beskrifning på min ålder och den dräkt jag bar; jag hörde därjämte sägas, hurusom det berättades att den unge mannen, som åtföljde mig, skulle hafva bortfört mig från föräldrahemmet. Detta gick mig till hjärtat, emedan jag insåg huru mycket mitt rykte var stadt på förfall, då det ej ansågs nog att jag förverkat det genom min flykt, utan det äfven skulle tilläggas i hvilkens sällskap jag flytt, ehuru han stod så lågt under mig och var ovärdig min tillgifvenhet. I samma ögonblick som jag fick höra kungörelsen, skyndade jag från staden med min tjänare, hvilken redan började visa tecken till vacklande i den trohet han lofvat mig, och följande natt gåfvo vi oss in i det tätaste af denna skogstrakt för att icke varda ertappade.»
