söljor kring benen af finaste guld, med så många infattade diamanter att, som hon efteråt se mig, hennes fader skattade dem till tio tusen dubloner, och de som hon bar kring handlederna voro värda lika mycket. Pärlorna voro högst talrika och fina, ty de moriska damernas största ståt och prakt är att smycka sig med dyrbara pärlor och pärlfrön[1], så att det finnes mera pärlor och pärlfrön hos morerna än hos alla öfriga folk; Zoraidas fader hade också namn om sig att äga många och af de bästa som funnos i Algier, och att likaledes äga mera än två hundra tusen spanska dukater, öfver hvilket allt hon då var härskarinna, som nu är min härskarinna. Om hon med all denna prydnad då kunde synas skön eller icke det kan man väl sluta sig till af hvad hon ännu har i behåll efter så många vedermödor, och äfvenså hurudan hon skulle vara under lyckligare förhållanden! Ty man vet ju att somliga damers skönhet har sina dagar och tider och behöfver tillfälliga omständigheter för att minskas eller ökas, och det är naturligt att sinnesrörelser förhöja eller nedsätta henne. Kort sagdt, hon nalkades då öfvermåttan smyckad och öfvermåttan skön, eller tycktes åtminstone mig vara den präktigaste och skönaste som jag dittills sett; och, när jag därtill betänkte de förbindelser jag hade till henne, så tyckte jag mig hafva framför mig ett gudaväsen från Himlen, som nedstigit på jorden till min fröjd och frälsning.
När hon kom närmare, sade fadern henne på deras språk huruledes jag vore en hans vän arnauten Mamís slaf och att jag kommit för att söka sallat. Hon inlät sig nu också i samtalet och frågade mig på det ofvan nämnda blandspråket, om jag var adelsman och hvarför jag ej friköpte mig. Jag svarade henne att jag redan var friköpt, och af lösesumman kunde hon finna huru högt min herre skattade mig, emedan jag måste betala för mig femton hundra zoltanís[2]. Härtill genmälde hon: »Sannerligen, hade du varit min faders slaf, skulle jag hafva lagat att han icke släppt dig för dubbelt så många, ty I kristna ljugen alltid, i det I sägen och ställen eder fattiga för att narra morerna.» — »Det kan nog vara möjligt, fröken, svarade jag henne; men jag har verkligen hållit mig till sanningen med min herre, och gör så och skall så göra med alla människor i världen.» — »Och när reser du?» sade Zoraida. — »I morgon, tror jag, svarade jag; ty här ligger ett franskt skepp som går till segels i morgon, och jag tänker resa med det.» — »Är det icke bittre, invände Zoraida, att vänta tills det kommer fartyg från Spanien, och
- ↑ Som pärlor begagnas jämförelsevis litet hos oss, saknar svenskan ett eget ord för det spanska aljófar, hvarmed menas pärlor, hvilka äro så små, — som ett knappnålshufvud eller ett mindre växtfrö, — att de icke hafva någon användning hvar för sig, utan endast förenade i ett större antal, till bildande af monogrammer och dylikt. Då franskan har semence de perles, engelskan seed pearls och tyskan Perlensame eller Samenperlen, har öfversättaren trott sig kunna våga uttrycket pärlfrö.
- ↑ Zoltaní, d. v. s. sultansmynt, präglades af guld till olika värde under olika tider.
