du? — »Ja, fröken, men på inga villkor utan dig; nästa djumá väntar du mig, och blif ej rädd när du får se oss, ty du kan lita på att vi fara till ett kristet land.» Jag sade henne detta på ett sådant sätt, att hon mycket väl förstod mig med hänsyn till alla de meddelanden som växlats oss emellan; hon lade armen om min hals och började med vacklande steg gå fram mot huset. Men händelsen, som hade kunnat blifva ganska stygg, om icke Himlen belutit annorlunda, fogade det så att, medan vi båda gingo på det sätt och i den ställning jag nyss berättat, hon med armen om halsen på mig, återkom hennes fader efter att hafva kört bort turkarna och fick se oss gående på sådant vis. Men äfven vi märkte att han hade sett oss, och Zoraida, klok och fintlig, tog icke bort sin arm från min hals, utan tryckte sig i stället närmare intill mig och lade hufvudet mot mitt bröst, hvarvid hon segnade ned en smula och tydligt visade att hon var nära att falla i vanmakt, och jag å min sida lät märka att jag stödde henne mot min vilja. Hennes fader kom springande dit där vi stodo, och, när han såg sin dotter i detta tillstånd, frågade han hvad som fattades henne; men, när hon ej svarade, sade han: »Utan tvifvel har hon blifvit vanmäktig af skrämsel öfver dessa hundars inbrott.» Han tog henne från mitt bröst och tryckte henne till sitt eget, och hon, utstötande en suck och med ögonen ännu icke fria från tårar, talade åter och sade: »Amejí, kristen, amejí: gå din väg, kristen, gå din väg.» Därtill svarade hennes fader: »Det gör ingenting, min flicka, om denne kristne går, ty han har icke gjort dig något ondt och turkarna äro redan borta; var ej förskräckt, det finnes ingenting att vara ledsen för, ty, såsom jag redan sagt dig, gingo turkarna på min begäran samma väg de kommit.»
— »Turkarna, señor, yttrade jag till hennes fader, skrämde henne, såsom du säger; men, eftersom hon önskar att jag skall gå min väg, vill jag icke falla henne besvärlig. Lef i frid, och med ditt tillstånd kommer jag tillbaka hit till trädgården efter örter, om det behöfs; ty, efter hvad min husbonde påstår, finns det i ingen annan bättre till sallat än i denna.»
— »Så ofta du vill, kan du komma tillbaka, svarade Hadjí Murád; min dotter talar icke så därför att du eller någon af de kristna gjort henne förtret, utan, i stället för att säga att turkarna skulle gå sin väg, råkade hon missäga sig att du skulle gå, eller också för att det nu var tid att du sökte dina örter.»
