162
Härmed afskedade jag mig genast från båda, och hon, med ett utseende som om hjärtat ville brista, aflägsnade sig med sin fader. Jag åter genomströfvade, under förevändning att söka örter, hela trädgården vidt och bredt och alldeles efter mitt behag; jag lade noga märke till husets in- och utgångar samt dess försvarsskick och den läglighet som kunde erbjuda sig för att underlätta hela vårt förehafvande. Sedan detta blifvit väl förrättadt, gick jag därifrån, inberättade för renegaten och mina kamrater allt hvad som tilldragit sig, och kunde knappt gifva mig till tåls till det ögonblick, då jag fri från fruktan skulle se mig i besittning af den skatt, som ödet gaf mig i den sköna, tjusande Zoraida.
Ändtligen vardt tiden fullbordad, dagen och den af oss så efterlängtade stunden inföll, och, då vi alla iakttogo den ordning och det beslut, som vi med klokt öfvervägande och långa rådplägningar hade bestämt, fingo vi den framgång vi önskade. Ty på fredagen efter den dag, då jag talat med Zoraida i trädgården, ankrade renegaten i skymningen med fartyget nästan midt emot där den sköna Zoraida vistades. De kristna, som skulle sköta årorna, voro redan underrättade och gömda på åtskilliga ställen i nejden. Alla voro i spänning och glad förhoppning och väntade på mig, ifriga att få angripa fartyget som de hade för ögonen; ty de visste icke aftalet med renegaten, utan trodde att de skulle vinna friheten med våld och för den skull taga lifvet af de morer som funnos ombord. Det gick sedan så att, så snart jag och mina kamrater visade oss, samlades till oss alla de andra, som legat gömda och sett oss. Detta var när stadsportarna redan voro stängda, och på hela fältet syntes ingen människa. När vi nu kommit tillhopa, tvekade vi om det vore bättre att först hämta Zoraida eller att öfvermanna de moriska bagarinerna[1], hvilka tjänstgjorde som roddare på fartyget, och medan vi ännu befunno oss i denna ovisshet, anlände vår renegat och frågade hvarför vi dröjde; nu vore tiden inne, alla hans morer sutte sorglösa, och de flesta af dem sofve. Vi sade honom hvad vi betänkte oss på, och han genmälde att det viktigaste vore att först bemäktiga oss fartyget, hvilket läte sig göra med största lätthet och utan någon fara, så kunde vi sedan hämta Zoraida. Alla funno vi hans förslag godt, och, utan att dröja längre, begåfvo vi oss under hans ledning till fartyget; han sprang först ombord, drog sin kroksabel och sade på moriska: »Ingen af eder röre sig från stället, om han ej vill att det skall kosta honom lifvet.»
- ↑ Bagarinos eller bagarines betyder ursprungligen sjöfolk, och därmed menas fria morer, som försörjde sig med trädgårds- eller annat arbete; här nämnas de i motsats till de kristna slafvarna.
