Vid detta laget hade nästan alla de kristna hunnit ombord. Morerna, som voro klenmodiga och hörde skepparen tala sålunda, blefvo bestörta och, utan att någon enda af dem grep till vapen, — af hvilka de dessutom hade få eller inga, — läto de utan invändning sig bindas af de kristna; dessa gjorde det mycket skyndsamt och hotade morerna att, öm de gjorde minsta larm, skulle man genast låta dem alls springa öfver klingan.
Sedan detta var uträttadt, kvarstannade hälften af de våra till deras bevakning, och vi öfriga begåfvo oss ånyo, under renegatens ledning, till Hadjí Muráds trädgård, och lyckan ville att, när vi skulle öppna porten, gick den upp så lätt som om den alls icke varit stängd, och sålunda kommo vi i stort lugn och stillhet fram till huset, utan att märkas af någon. Den sköna Zoraida stod och väntade oss vid ett fönster och, när hon hörde folk, frågade hon med låg röst om vi voro nizaraní,[1] d. v. s. om vi voro kristna. Jag svarade ja och bad henne komma ned. När hon kände igen mig, dröjde hon icke ett ögonblick, ty, utan att svara ett ord, skyndade hon genast ned, öppnade dörren och tedde sig för oss så skön och präktigt klädd, att jag ej nog kan prisa det. Som jag fick se henne, fattade jag hennes hand och kysste den, och renegaten och mina kamrater gjorde så med, och de andra, som ej kände till saken, gjorde hvad de sågo oss göra, så att det såg ut alldeles som om vi tackade henne för vår frihet och erkände henne som härskarinna däröfver.
Renegaten frågade henne på moriska, om hennes far vore i trädgården. Hon svarade att han var där och att han sof. »Då blir det nödvändigt att väcka honom, sade renegaten, och taga honom med oss jämte allt dyrbart han har i denna sköna trädgård.» — »Nej, sade hon: min far fån I för ingen del röra, och här i huset finns ingenting annat än hvad jag tar med mig, men det är så mycket att I alla kunnen blifva rika och belåtna. Vänten blott en smula, så skolen I få se.» Med dessa ord gick hon åter in, sägande att hon strax skulle komma tillbaka och att vi skulle hålla oss stilla och icke göra något buller. Jag sporde renegaten hvad han afhandlat med henne; hon sade mig det, och jag förklarade för honom att icke i någonting finge göras annat än hvad Zoraida ville. Redan återkom denna bärande ett skrin med guldmynt, så tungt att hon knappt orkade med det.
Olyckan fogade så att hennes fader vaknade under tiden och hörde att något buller pågick i trädgården; han framträdde
- ↑ Nizaraní = nazareer, d. v. s. kristne.
