man kunde göra, vore att sätta dem i frihet, så snart man kommit till ett kristet land.
Denna mening biträdde vi alla, och Zoraida, åt hvilken den meddelades jämte de skäl, som förmådde oss att icke strax göra hvad hon önskade, gaf sig äfven tillfreds; under glad tystnad och med frisk mod grep en hvar af våra duktiga roddare sin åra, och, af hela vårt hjärta anbefallande oss åt Gud, började vi ställa kursen till de Beleariska öarna, som äro det närmast belägna kristna land. Men, då en nordanvind begynte friska upp och hafvet var något upprördt, vardt det omöjligt att fortsätta kosan till Mallorca, och vi blefvo tvungna att falla undan längs stranden åt Orán till, icke utan stort bekymmer å vår sida att upptäckas från Sargél, ett ställe som ligger där på kusten sextio mil från Algier. Afvenså fruktade vi att i detta farvatten stöta på någon af de tvåmastare, som vanligtvis komma med handelsvaror från Tetuan, ehuru vi alla i gemen och hvar och en isynnerhet hade den förtröstan att, om vi mötte ett handelsfartyg, så framt det icke vore af dem som göra kaperifärder, vi icke allenast ej skulle gå förlorade, utan fastmer taga ett fartyg, på hvilket vi med större säkerhet kunde sluta vår resa.
Medan vi så rodde framåt, höll Zoraida hufvudet mellan mina händer för att icke se sin fader, och jag hörde huru hon anropade Lela Marien att hjälpa oss. Vi kunde väl ha farit trettio mil, när morgonen inbröt och vi sågo oss ungefär på tre bösshålls afstånd från stranden, hvilken vi funno alldeles öde, utan någon som kunde upptäcka oss. Men det oaktadt sträfvade vi med all makt att komma längre ut åt hafvet, som nu var lugnare, och, sedan vi rott ditåt, omkring två mil, gafs befallning att aflösa hvarandra vid rodden, medan vi åte något, ty fartyget var väl försedt med lifsmedel; men roddarna menade att nu vore det ej tid att taga någon rast, utan de som icke rodde kunde få sig något till lifs, men själfva ville de på inga villkor släppa årorna. Så skedde; men i detsamma uppstod en stark vind, som nödgade oss att genast sitta till segel och lämna årorna och styra mot Orán, ty det var ej möjligt att hålla annan kurs. Allt utfördes med stor skyndsamhet, och så länsade vi undan med en fart af mer än åtta mil i timmen, utan annan fruktan än den att råka ut för någon kapare. Vi gåfvo de moriska bagarinerna att äta, och renegaten uppmuntrade dem med den upplysningen, att de icke vore med som fångar, utan vid första tillfälle skulle sättas i frihet.
