166
Detsamma sade han åt Zoraidas fader, men denne svarade: »Hvad annat som helst hade jag kunnat tro och vänta af edert ädelmod och vänliga uppförande, o kristne; men att ge mig friheten, nej, ansen mig ej för så enfaldig att jag inbillar mig det, ty omöjligt hafven I gifvit eder i den fara som var förenad med att beröfva mig den, för att så frikostigt återskänka mig den, isynnerhet då I veten hvad jag är för en man och hvilken fördel I kunnen hämta af att låta mig återfå den. Och viljen I närmare beteckna denna fördel, bjuder jag eder på stället allt hvad I begären för mig och för denna min olyckliga dotter eller, om I ej gån in därpå, för henne ensam, som är den förnämsta och bästa delen af mitt lif.»
Vid dessa ord började han gråta så bittert, att han rörde oss alla till medlidande och nödgade Zoraida att vända sin blick till honom; och, när hon såg honom gråta, vardt hon så rörd, att bon steg upp från där hon satt vid mina fötter och gick bort att omfamna sin fader; hon tryckte sitt anlete mot hans, och båda utbrusto i en så smärtsam gråt, att många af oss, som voro närvarande, deltogo däri.
Men, när hennes fader såg henne smyckad som till fest och med så många dyrbarheter på sig, sade han på sitt språk till henne: »Hvad vill detta säga, min dotter? I går afton, innan denna förfärliga olycka drabbade oss, hvari vi nu befinna oss, såg jag dig i dina vanliga hvardagskläder, och nu, utan att du har haft tid att kläda om dig och utan att jag meddelat dig någon glad underrättelse värd att firas med att smycka och fiffa dig, finner jag dig utstyrd i de bästa kläder jag var i stånd att gifva dig, när lyckan var oss gynnsammast. Svara mig härpå, ty det sätter mig i större undran och förvåning än själfva det missöde, hvari jag befinner mig.»
Allt hvad moren sade till sin dotter öfversatte renegaten för oss, och hon svarade honom icke ett ord. Men, när han på ett håll i fartyget fick se skrinet, där hon plägade ha sina juveler, och hvilket han väl visste sig hafva kvarlämnat i Algier och ej hafva medtagit till trädgården, vardt han ännu mera brydd och frågade henne, huru det skrinet hade kommit i våra händer och hvad som fanns däri. Utan att vänta tills Zoraida svarade, inföll då renegaten: »Besvära dig icke, herre, med att göra din dotter Zoraida så många frågor, ty genom att besvara en enda skall jag upplysa dig om alla. Jag kan nämligen låta dig veta att hon är kristen, och att det är hon som varit våra kedjors fil och befrielsen ur vårt slafveri; hon är här frivilligt och är, efter hvad jag tror, så nöjd att se sig
