168
På Zoraidas begäran träffades anstalt att landsätta hennes far och de andra morerna, som lågo bundna i fartyget, ty hon hade icke mod nog och hennes veka hjärtelag kunde ej heller uthärda att inför sina ögon se sin fader bunden och sina landsmän fångna. Vi lofvade henne att göra det vid vår afresa, då det ej var någon fara att kvarlämna dem på detta ställe, som var alldeles obefolkadt.
Våra böner hade ej varit så fåfänga, att de icke hördes af Himlen, som till vår förmån snart vände vinden och gjorde hafvet lugnt, sålunda manande oss att med glädje åter fortsätta vår påbörjade färd. När vi märkte detta, lösbundo vi morerna och landsatte dem en i sänder, hvaröfver de storligen förundrade sig; men, då vi voro i begrepp att från fartyget föra Zoraidas far, hvilken redan var vid full sans, sade han: »Hvarför, I kristne, tron I väl att denna usla kvinna gläder sig åt att I gifven mig friheten? Tron I att det är därför att hon hyser medlidande med mig? Nej förvisso, utan hon gör det därför att min närvaro skulle störa henne, när hon vill tillfredsställa sina onda lustar; tron icke heller, att hvad som förmått henne att ändra religion är någon insikt om at eder har företräde framför vår, utan det är emedan hon vet att man i edert land kan mera fritt än i vårt föra ett sedeslöst lefverne.» Härpå vände han sig till Zoraida, hvarvid jag och en annan kristen höllo honom i båda armarna, så att han ej måtte göra någon galenskap, och sade till henne: »O, du nedriga slyna, du oförståndiga flicka! Hvart ämnar du dig, förblindad och tanklös, i dessa hundars, våra naturliga fienders våld? Förbannad vare den stund, då jag aflade dig, och förbannad vare den ömhet och det öfverflöd hvarmed jag fostrat dig!»
Då jag emellertid märkte att han såg ut att icke vilja sluta så snart, skyndade jag mig att sätta honom i land, och därifrån fortsatte han skriande sina förbannelser och jämmerrop, åkallande Muhamed att denne måtte anropa Alláh att förstöra, fördärfva och tillintetgöra oss. Och när vi gått till segels och ej längre kunde höra hans ord, sågo vi ännu hans åtbörder, huru han slet sitt skägg, ryckte af sig håret och kastade sig ned på marken; en gång ansträngde han till och med sin röst så starkt att vi kunde höra att han sade: »Kom tillbaka, älskade dotter! kom tillbaka i land, jag förlåter dig allt; öfverlämna åt de där människorna dessa penningar, som redan äro deras, och kom tillbaka och trösta din bedröfvade
