170
andra skottet, gick kulan tvärs igenom vårt fartyg, så att hon gjorde ett stort hål, utan att dock anställa någon annan skada. Men, när vi sågo oss gå till botten, började vi alla högljudt ropa på hjälp och bedja dem på koffen att taga upp oss, emedan vi voro på väg att gå i kvaf. De togo då in sina segel, satte ut en båt eller slup, och i den nedstego bortåt tolf fransmän, väl beväpnade med sina musköter och brinnande luntor, samt lade sig intill oss; men, när de sågo hur få vi voro[1] och hur fartyget sjönk, togo de oss ombord, sägande oss att för vår ohöflighet att ej svara dem hade detta vederfarits oss. Vår renegat tog skrinet med Zoraidas rikedomar och kastade det i hafvet, utan att någon märkte hvad han gjorde.
Vi begåfvo oss nu alla öfver till fransmännen, hvilka efter att hafva gjort sig underrättade om så mycket de önskade veta af oss, plundrade oss på allt hvad vi ägde, liksom hade de varit våra dödsfiender, och Zoraida fråntogo de till och med de smycken hon bar på fotlederna. Den förtrytelse de härmed vållade Zoraida väckte emellertid icke så stort bekymmer hos mig som den fruktan jag hyste, att de från att beröfva henne de präktigaste och dyrbaraste klenoder skulle gå än längre och beröfva henne den klenod, som hade det största värdet och som hon själf skattade högst; men slikt folks lystnad sträcker sig ej längre än till pengar, hvaraf deras snikenhet aldrig kan få nog, och den gick denna gång så långt att de till och med skulle ha fråntagit oss slafkläderna, om dessa hade varit dem till någon nytta. Det var äfven tal ibland dem om att svepa oss i ett segel och kasta oss alla i hafvet, ty de hade för afsikt att inlöpa i några spanska hamnar och därvid utgifva sig att vara från Bretagne, och, om de då förde oss lefvande med sig, skulle deras rofferi upptäckas och de själfva straffas. Men kaptenen, hvilken var den, som hade utplundrat min älskade Zoraida, sade att han nöjde sig med det byte han hade och att han ej ville anlöpa någon spansk hamn, utan nattetid eller hur helst det vore honom möjligt komma igenom Gibraltárs sund och gå till La Rochelle, därifrån han kommit. De öfverenskommo alltså att gifva oss sin skeppsbåt och alla förnödenheter till den korta färd vi ännu hade kvar, hvilket de äfven gjorde dagen därpå, då vi redan voro i sikto af spanska kusten. Vid denna anblick glömde vi helt och hållet alla våra sorger och vårt utarmade tillstånd, som om vi icke hade varit utsatta därför: så stor är glädjen att återvinna den förlorade friheten.
- ↑ De voro i själfva verket ej så få; ty hjälten, Zoraidas utvalde, hade sina tre kamrater med sig och dessutom renegaten och de tolf spanjorer, som vidtalats att sköta rodden, så att med Zoraida voro de inalles aderton. Då nu fransmännen, som kommo till det sjunkande fartyget, endast voro tolf, misstänker Hartzenbusch att det ej hänger rätt ihop med den spanska textens pocos, utan att detta bör ändras till pobres (stackars, elända), hvilket ju kan förefalla ganska antagligt; men vid närmare eftersinnande kan den ursprungliga läsarten mycket väl bibehållas, ty meningen är nog den, att de voro så få, att (d. v. s. ej flera än att), när deras eget fartyg sjönk, de kunde tagas ombord på fransmännens fartyg utan olägenhet eller åtminstone utan fara för dem, som förut funnos där.
