Det kunde väl vara vid middagstid, då de satte oss i båten, hvarvid de gåfvo oss två fat och något skeppsbröd, och kaptenen, rörd af något slags medlidande som kom på honom, gaf den älskliga Zoraida vid inskeppningen fyratio dukater och tillät ej sina soldater att beröfva henne kläderna desamma som hon ännu bär. Vi stego i båten och tackade dem för det goda de gjorde oss, hellre visande dem vår erkänsla än vår förargelse, och de styrde ut till hafs med kurs åt sundet.
Vi åter, utan att skåda efter någon annan ledstjärna än landet, som visade sig framför oss, rodde så ifrigt att vi vid solnedgången voro nog nära för att enligt vår mening kunna nå kusten före nattens fulla inbrott. Men, emedan det icke var något månsken den natten och himlen var mörk och vi ej kände till farvattnet, trodde vi det ej vara säkert att söka land; många af de våra tyckte dock just detta och sade att vi borde landstiga, om det så vore på en klippa och långt ifrån människobygd, ty så skulle vi lugna den farhåga; som med skäl kunde hysas, att sjöröfvarefartyg från Tetuan ströke fram där, hvilka om kvällen äro i Berberiet, och tidigt på morgonen vid spanska kusten, där de vanligtvis göra byte, hvarpå de återvända och kunna vara hemma igen till sofdags. Slutet på dessa stridiga meningar blef, att vi så småningom skulle närma oss stranden och, om hafvet vore så stilla att det ginge för sig, landstiga hvar vi kunde.
Så skedde, och det kunde väl vara kort före midnatt då vi kommo fram till foten af ett högt och oskapligt berg, som dock ej låg så tätt intill hafvet att det icke lämnade litet rum för att bekvämt kunna landa. Vi lade till vid den sandiga stranden, sprungo i land, kysste marken och med tårar af den innerligaste glädje tackade vi alla vår Herre Gud för den makalösa välgärning han bevisat oss. Vi hämtade från båten de där befintliga förråden, drogo upp den på land och gingo uppför berget ett godt stycke; ty, fastän vi voro där, kunde vi ändå icke lugna våra hjärtan eller känna oss riktigt vissa på, att det var kristen mark som nu bar oss. Morgonen tycktes mig inbryta senare än vi önskade; vi gingo ända upp till bergets topp för att se, om därifrån någon bygd kunde upptäckas eller några herdekojor; men, hur mycket vi än ansträngde vår syn, sågo vi hvarken bygd eller folk eller väg eller stig. Det oaktadt beslöto vi att gå längre in i landet, eftersom det ej gärna kunde vara annorlunda än att vi snart skullo finna någon, som kunde ge oss upplysning om detsamma.
