172
Det som emellertid mest plågade mig var att se Zoraida gå till fots i denna obanade nejd; ty, ehuru jag vid ett tillfälle tog henne på mina axlar, vardt hon mera trött genom min trötthet än uthvilad af sin egen hvila, och därför tillät hon mig icke mera att åtaga mig denna möda. Jag ledde henne således vid handen, hvarvid hon visade stort tålamod och höll sig munter, och så kunde vi väl hafva gått något mindre än en fjärdedels mil, då ljudet af en liten skälla trängde till våra öron, ett tydligt tecken att där i närheten fanns en hjord. När vi då alla uppmärksamt spanade efter om någon sådan syntes, märkte vi vid foten af en korkek en herdegosse, som helt lugn och sorglös med en knif täljde på en käpp. Vi ropade till honom, han lyfte på hufvudet och for upp, och de som han först fick syn på voro, efter hvad vi sedan fingo veta, renegaten och Zoraida; när han såg dessa i morisk dräkt trodde han att alla morer från Berberiet voro öfver honom, gaf sig med förvånande snabbhet in i skogen och började skrika af full hals: »Morer, morer äro i landet! Moror, morer! Till vapen, till vapen!»
Vi blefvo alla bestörta öfver dessa rop och visste ej hvad vi skulle taga oss till. Men, i betraktande af att herdepojkens anskri måste göra stor uppståndelse i trakten och att kustbevakingen[1] snart skulle komma för att se hvad som stod på, beslöto vi att renegaten skulle tega af sig sin turkdräkt och påkläda sig en slafrock, som en af oss genast gaf honom, ehuru denne själf på det viset blott fick skjortan kvar; och så anbefallde vi oss åt Gud och togo samma väg som vi sett herden taga, alltjämt väntande att få se strandridarne falla öfver oss. Och vår förmodan slog icke fel, ty ännu torde två timmar icke hafva förflutit, då vi, som redan kommit ur skogsmarken ut på en slätt, varsnade inemot femtio ryttare, hvilka med stark fart kommo emot oss i kort galopp; och, som vi fingo syn på dem, stannade vi och inväntade dem.
När de nu kommo närmare och, i stället för morerna som de sökte, sågo så många elända kristna, blefvo de förbryllade, och en af dem sporde oss om det måhända voro vi, som gifvit anledning till att en herde gjort alarm. »Ja», sade jag; och, när jag då ville börja att omtala för honom hvad som händt mig och hvarifrån vi kommo och hvilka vi voro, kände en af de kristna i vårt sällskap igen ryttaren som hade ställt frågan till oss, och sade, utan att låta mig yttra ett ord mer: »Gud ske tack, mina herrar, att han fört oss på så godt håll, ty, om jag ej bedrar mig, hör den mark vi trampa på till
- ↑ De ständiga plundringståg, som fartyg från Berberiet företogo till de spanska kusterna, föranledde anläggandet af vakttorn (atalayas) och inrättandet af en milis, som skulle sörja för de vid hafvet belägna byarnas och städernas säkerhet. Detta var de här i texten nämnda strandriderna, som existerade ända till dess under konung Karl III (1759—1788) fördrag med de nordafrikanska sjöröfvarstalerna gjorde slut på det gamla oroliga tillståndet och den därmed förenade fruktan för öfverfall. Sverige betalade i länga tider en årlig afgäld, för att dess köpmansfartyg skulle få segla i fred på Medelhafvet, och denna skatt upphörde först under konung Karl XIV Johans regering.
