Veléz Málaga, så framt ej de långa åren af mitt slaflif gjort att mitt sviker mig, då jag tror mig i eder, herre, som spörjer hvilka vi äro, igenkänna min morbroder Pedro de Bustamante.»
Knappt hade den kristne slafven sagt detta, då ryttaren kastade sig af hästen, störtade mot ynglingen och slöt honom i sina armar med de orden: »Du min hjärtans käre systerson! nu känner jag igen dig, och redan hafva vi begråtit dig som död, jag och min syster, din moder, och alla de dina som ännu äro vid lif, och Gud har varit så nådig att låta dem få lefva för att fröjdas af nöjet att återse dig! Vi visste att du var i Algier och, efter hvad dina och alla dina följeslagars kläder gifva vid handen, kan jag förstå att I på något underbart sätt kommit till er frihet.»
— »Så är det, svarade ynglingen, och tiden skall väl räcka till åt oss att berätta er allt.»
Så snart ryttarna hörde att vi voro kristna och f. d. slafvar, stego de af sina hästar, och en hvar af dem erbjöd oss sin för att föra oss till staden Veléz Málaga, som låg halfannan mil därifrån. Några gingo tillbaka för att skaffa båten till staden, efter det vi sagt dem hvar vi lämnat honom; andra togo oss upp bakom sig på hästryggen, och Zoraida red på detta sätt hos honom, som var den förut nämnde slafvens morbror. Hela staden kom ut för att möta oss, ty af en och annan, som gifvit sig i förväg, visste man redan nyheten om vår ankomst. De förundrade sig icke öfver att se befriade kristna slafvar eller morer, som råkat i fångenskap, ty alla människor där på kusten äro vana att se folk af båda slagen; men hvad de beundrade var Zoraidas skönhet, som vid detta tillfälle och i detta ögonblick var i sin högsta glans, så väl på grund af resans ansträngningar som af glädje att nu se sig i ett kristet land utan fruktan att råka i nöd och fara, och detta hade gifvit hennes ansikte en så liflig färg att, om ej kärleken den gången förvillade mig, jag skulle våga påstå att det icke fanns i hela världen en skönare varelse, åtminstone att jag icke sett någon.
Vi begåfvo oss genast till kyrkan för att tacka Gud för den nåd vi erfarit, och, som Zoraida inträdde, sade hon att där funnos ansikten, som liknade Lela Mariens. Vi sade att det var afbildningar af denna, och renegaten gjorde, så godt han kunde, begripligt för henne hvad meningen var därmed, på det hon måtte ära dem, liksom om hvar och en af dem i verklighet vore samma Lela Marien, som hade talat med henne.
