178
i hela värdshuset funnes ej så mycket som en handsbredd ledig. »Om så också är, sade en af ryttarna, som kommit in på gården, får det icke fattas rum för herr lagmannen[1], som kommer här.»
Vid denna titel tog värdinnan vid sig och sade: »Det är som så, ser herrn, att jag inte har några sängar; om hans nåd herr lagmannen har en sådan med sig, som han ju väl har så må han då ändtligen taga in här, så skola min man och jag lämna vårt rum för att göra det bekvämt för hans nåd.» — »Må ske då», sade tjänaren.
Emellertid hade redan en man stigit ur vagnen, hvars dräkt genast röjde hans ämbete och syssla, ty hans långa rock med högt uppslagna vida ärmar[2] visade att han var en lagman, såsom hans tjänare hade sagt. Han ledde vid handen en flicka, som tycktes vara omkring sexton år; hon var resklädd och så prydlig, så vacker och så behaglig, att hennes anblick tvingade alla till beundran; ja, hade de icke sett Dorotea, Lucinda och Zoraida, som befunno sig i värdshuset, skulle de hafva trott att maken till en sådan skönhet som denna unga frökens svårligen stått att finna.
Vid lagmannens och flickans ankomst var D. Quijote tillstädes, och, när han fick se den främmande, sade han: »Med all trygghet kan Eders Nåd inträda och fritt röra sig i denna borg; ty, fastän den är trång och klent försedd med bekvämligheter, finnes det inget trångmål eller obekvämlighet i världen, som ej lämnar utrymme för vett och vapen, isynnerhet om vett och vapen medföra skönheten till ledarinna och vägviserska, såsom Eders Nådes vett har i denna sköna fröken, för hvilken icke blott borgar böra öppna sig och visa sitt innandöme, utan äfven klippor remna och berg skilja sig åt och sänka sig för att välkomna henne. Må alltså, upprepar jag, Eders Nåd stiga in i detta paradis, ty här skall ni finna stjärnor och solar till sällskap åt den himmel, som Eders Nåd för med sig; här skall ni finna vapen i deras förträfflighet, och skönhet i dess yppersta fullkomlighet.»
Lagmannen vardt förundrad öfver D. Quijotes tal och började att betrakta honom mycket uppmärksamt; hans ulseende förvånade honom icke mindre än hans yttranden, och, utan att kunna finna några ord för att svara honom, råkade han i ny förvåning, då han såg Lucinda, Dorotea och Zoraida uppträda, hvilka, vid underrättelsen om de nya gästerna och den skildring värdinnan gifvit dem af den unga damens skönhet, kommit för att få se och emottaga henne. Men D.
- ↑ Originalet har oidor, hvarmed förstås bisittare i en öfverdomstol, således ungefär vårt assessor eller hofrättsråd eller något dylikt; men, då vi fordom äfven hade lagmän såsom öfverdomare, har det synts lämpligt att bibehålla detta uttryck, som vunnit häfd i närmast föregående svenska öfversättning.
- ↑ Denna dräkt hade af Filip II blifvit strängt föreskrifven för statsråd och öfverdomare.
