låta mitt lif i denna ödemark, utan att något minne blir kvar af mig olyckliga, som så oförskyldt gifvit anledning till, att om mig talas och förtalas både i min hembygd och annorstädes.»
Noter.
1 Någon illa beryktad stam, d. ä. morer eller judar.
2 Än i dag kan man få höra spaniorer, visserligen oftast på skämt, berömma sig af att vara cristianos biejos ranciosos, gamla härskna kristna, d. ä. förmodligen så gamla kristna, att de röja sig som sådana redan på långt håll. Jämf. tjugonde kapitlet not. 6.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Hvilket handlar om det sinnrika päfund och listiga medel, som användes för att taga vår förälskade riddare ur den stränga botöfning han själf sig pålagt.
— »Detta är, mina herrar, det sannfärdiga förloppet af mitt olycksöde. Betänken och afgören nu, om de suckar I hört, de ord I förnummit, och de tårar, som framvällde ur mina ögon, icke haft anledning nog att visa sig ännu ymnigare; och med hänsyn till beskaffenheten af min olycka lären I inse, att tröst är fåfäng, när ingen hjälp finnes emot densamma. Endast det vill jag bedja eder, — hvilket i lätteligen kunnen och bören göra, — att I råden mig, hvar jag må kunna framlefva mitt lif utan att förgås af den bäfvan och ångest jag hyser att återfinnas af dem, som söka mig. Ty, ehuru jag vet, att mina föräldrars stora kärlek till mig är en borgen för att jag af dem skall varda väl emottagen, är likväl den blygsel jag erfar vid blotta tanken på att nödgas framträda inför dem annorlunda än de hoppades, så stor, att jag föredrager att för alltid förvisa mig från deras åsyn framför att se dem i ansiktet med den farhågan, att de betrakta mig såsom främmande för den ärbarhet, som de väl hafva trott sig kunna vänta af mig.»
