179
Fernando, Cardenio och kyrkoherden hälsade honom på ett begripligare och höfligare sätt än D. Quijote gjort. Herr lagmannen steg verkligen in alldeles förbryllad så väl af hvad han såg som af hvad han hörde, och de sköna på värdshuset välkomnade den sköna flickan. Kort sagdt, lagmannen märkte nog att alla de närvarande voro förnämt folk, men D. Quijotes gestalt, ansikte och hållning gjorde att han icke visste hvad han skulle tro. Sedan man växlat ömsesidiga artigheter och undersökt värdshusets lägenheter, stannade man vid det förra beslutet, att alla damerna skulle intaga den redan omtalade kammaren och att herrarne skulle hållas utanför, likmed att den unga flickan, som var hans dotter, fick vara tillgjorde; och med en del af värdshusvärdens smala säng och med hälften af den, som lagmannen medförde, inrättade de sig den natten bekvämare än de hade trott.
Den befriade slafvens hjärta hade, från första ögonblicket då han såg lagmannen, klappat häftigt och det hade anat honom att denne vore hans broder; han sporde nu en af tjänarne, som åtföljde den senare, hvad hans herre hette och om han visste hvarifrån han var. Tjänaren svarade henom, att lagmannen var licentiaten Juan Perez de Viedma och att han hade hört sägas, att han vore från ett ställe i bergstrakten vid Leon. Detta meddelande och hvad han själf sett öfvertygade honom fullständigt att den andre var hans broder, hvilken enligt faderns råd had ägnat sig åt studierna; upprörd och glad kallade han D. Fernando, Cardenio och kyrkoherden afsides, berättade för dem hvad som var på färde och förvissade dem om att lagmannen var hans broder. Tjänaren hade äfvenlades sagt honom att hans herre vore stadd på resa till Indien, där han blifvit anställd vid hofrätten i Méjico; han fick också veta att den unga flickan var lagmannens dotter, att hennes födelse hade kostat modern lifvet och att fadern hade blifvit mäkta rik genom hemgiften, som jämte dottern stannade i huset. Han begärde deras råd huru han skulle gå tillväga för att upptäcka sig eller för att först erfara huruvida efter det han upptäckt sig för brodern, denne skulle skämmas öfver att se honom fattig eller mottaga honom hjärtligt och kärleksfullt. — »Må det öfverlåtas åt mig att utröna detta, sade kyrkoherden, så mycket hellre som det omöjligt kan tänkas annat än att ni, herr kapten, skall bli mycket väl mottagen, ty det ädla och kloka väsende, som er broder röjer i
