180
sitt uppträdande, tyder icke på att han är en öfvermodig människa, som ej vill kännas vid sina släktingar, ej heller därpå, att han icke skulle förstå att betrakta lyckans skiftningar från deras rätta synpunkt.»
— »I alla fall, sade kaptenen, skulle jag vilja gifva mig tillkänna ej alldeles oförberedt, utan på omvägar.»
— »Jag säger eder ju, genmälde kyrkoherden, att jag skall ordna saken, så, att vi alla varda nöjda.»
Under tiden hade kvällsvarden blifvit framsatt och alla satte sig till bords, utom den befriade slafven och damerna, hvilka spisade för sig själfva i dessas rum. Under måltiden sade prästen: »Med samma namn som Ers Nåd, herr lagman, hade jag en kamrat i Konstantinopel, där jag några år varit i slafveri, och den kamraten var en af de duktigaste krigare och kaptener, som funnos i hela spanska infanteriet; men, lika modig och tapper han var, lika olycklig var han.» — »Och huru hette den kaptenen, min värde herre?» frågade lagmannen. — »Han hette, svarade kyrkoherden, Rui Pérez de Viedma och var bördig från ett ställe i bergstrakten vid León. Han berättade mig något som händt hans fader med hans bröder, och, hade icke en så sannfärdig man som han berättat mir det, skulle jag hafva ansett det för en saga, sådan som gamla gummor pläga berätta om vintern vid brasan; ty han sade mig att hans fader hade fördelat sin förmögenhet mellan tre söner, som han hade, och därtill gifvit dem några råd bättre än dem man finner hos Dionysius Cato.[1] Och det kan jag säga, att det rådet han följde att gå ut i krig hade slagit så väl ut för honom, att han inom få år genom sitt mod och sin tapperhet och utan annat förord än af sin stora förtjänst steg till kapten vid fotfolket och var på god väg att rätt snart blifva öfverste; men lyckan var honom oblid, ty, just när han hade kunnat vänta att vinna hennes gunst, miste han den, i det han mista sin frihet på den sälla dag, då så många återfingo den, nämligen i slaget vid Lepanto. Jag för min del miste henne i Goleta, och senare träffades vi genom hvarjehanda händelser som kamrater i Konstantinopel. Därifrån kom han till Algier, där jag vet att han råkade ut för ett det sällsammaste äfventyr i världen.»
Nu fortfor prästen och berättade i korthet hvad som hade händt brodern med Zoraida, och lagmannen lyssnade så uppmärksamt till alltsammans, att han aldrig som lagman i sittande rätt varit så uppmärksam som då. Kyrkoherden gick blott till det ögonblicket, då fransmännen plundrade de kristna,
- ↑ En i fyra böcker indelad samling tänkespråk, hvart och ett bestående af två hexametrar, spelade under hela medeltiden en stor roll både i original (latin) och öfversättningar; man tillskref densamma en viss Cato (eller ännu bestämdare, såsom här, Dionysius Cato), men det är sannolikt att detta namn blott i allmänhet skall beteckna tänkespråken som visa.
