182
svårigheter, äfven om det skedde med svårigheter för mig själf! Ack, den som till vår gamle fader kunde bringa nyheten om att du vore vid lif! och låge du äfven i Berberiets djupaste fängelsehålor, skulle hans och min broders och mina egna rikedomar taga ut dig därifrån. Och du, sköna och ädelmodiga Zoraida! den som finge vedergälla dig för det goda du gjort min broder! Den som finge vara närvarande vid din själs pånyttfödelse[1] och vid den förmälning, som skulle bereda oss alla en stor glädje!»
Dessa och andra ord af liknande innehåll yttrade lagmannen och var så djupt gripen af de underrättelser man gifvit honom om hans broder, att alla de, som hörde honom, med lifliga tecken af rörelse visade sitt deltagande i hans känslor.
När nu kyrkoherden såg att han så väl lyckats i sin afsikt och med det som kaptenen önskade, ville han icke längre lämna dem alla så sorgsna; han reste sig därför från bordet, gick in i det rum där Zoraida var och fattade henne vid handen, och efter henne kommo Lucinda, Dorotea och lagmannens dotter. Kaptenen stod och väntade på hvad kyrkoherden ämnade göra, och detta var helt enkelt att denne med andra handen likaledes fattade honom själf och så gick med paret fram till lagmannen och de öfriga herrarna och sade: »Herr lagman, upphör med edra tårar, och må eder längtan nu rikligen tillfredsställas med all upptänklig lycka, ty ni har här närvarande eder käre broder och eder kära svägerska: den man som ni här ser är kapten Viedma, och detta är den morinnan, som beredde honom så mycket godt. Fransmännen, som jag nämnt för eder, hafva försatt dem i det trångmål ni ser, på det ni må visa edert ädla hjärtas storsinthet.»
Kaptenen skyndade fram för att omfamna sin broder, och denne lade båda händerna på hans axlar för att betrakta honom på något afstånd; men, då han riktigt känt igen honom, slöt han honom så innerligt i sin famn och utgöt så ömma glädjetårar, att de fleste närvarande ej kunde afhålla sig från att gråta med honom. De ord som de båda bröderna sade till hvarandra, de känslor de lade i dagen, knappt tror jag att de kunna tänkas, och än mindre att de kunna beskrifvas. Där omtalade de i korta ord för hvarandra sina lefnadsöden; där visade de den trogna vänskapen mellan två bröder sådan den bör vara; där omfamnade lagmannen Zoraida; där ställde han sin förmögenhet till hennes förfogande; där förde han sin dotter i hennes armar; där lockade den vackra kristna och den undersköna moriska flickan på nytt tårar ur allas ögon. Där
- ↑ Härmed menas naturligtvis Zoraidas dop såsom tecken till hennes upptagande i den kristna (katolska) församlingen.
