Den här sidan har korrekturlästs
185
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Där den unge mulåsnedrifvarens angenäma historia berättas, jämte andra märkvärdiga tilldragelser, som förekommo.
Jag mig Amors sjöman kallar,
irrande på hafvet far,
utan hopp att nå den hamnen,
som för färden målet var.
irrande på hafvet far,
utan hopp att nå den hamnen,
som för färden målet var.
Blott en stjärna kosan leder,
fjärran, på den blåa våg;
ej så skön, så glansrik stjärna
fordom Palinurus[1] såg.
fjärran, på den blåa våg;
ej så skön, så glansrik stjärna
fordom Palinurus[1] såg.
Jag ej vet hvart den kan föra,
helt förvirrad seglar jag;
ögat vid den stjärnan hvilar
utan hvila natt och dag.
helt förvirrad seglar jag;
ögat vid den stjärnan hvilar
utan hvila natt och dag.
Liknöjdhet förutan like,
stränghet, mot allt bruk och skick,
äro moln, som henne dölja
för min skarpa forskningsblick.
stränghet, mot allt bruk och skick,
äro moln, som henne dölja
för min skarpa forskningsblick.
Klara, sköna, gyllne stjärna!
Allt mitt ljus jag får af dig;
vet, den stund då du dig döljer
varder dödens stund för mig.
Allt mitt ljus jag får af dig;
vet, den stund då du dig döljer
varder dödens stund för mig.
När sångaren hunnit dit, tyckte Dorotea det icke vara
rätt om Klara ej finge höra en så vacker röst; hon ruskade
henne därför vaken och sade till henne: »Förlåt mig, min
unge, att jag väcker dig, ty jag gör det, på det du må
få det nöjet att höra den bästa röst du kanske hört i hela
ditt lif.»
Klara vaknade och, ännu alldeles sömndrucken, förstod hon icke strax hvad Dorotea sade henne; hon frågade därför om, Dorotea upprepade sina ord, och nu vardt Klara uppmärksam. Men knappt hade hon hört två verser, med hvilka sångaren fortsatte, så öfverföll henne en så häftig darrning,
- ↑ Pilinurus var Æneas’ styrman på färden till Italien.
