186
som om hon legat sjuk i ett våldsamt anfall af fjärdagsfrossa, och, innerligt omfamnande Dorotea, sade hon: »Ack, min hjärtans kära fröken! hvarför väckte du mig? Den största välgärning ödet just nu kunde visa mig var att hålla mina ögon och öron tillslutna, för att slippa se eller höra denne olycklige sångare.»
— »Hvad är det du säger, barn? Betänk att sångaren påstås vara en mulåsnedrifvare.»
— »Det är han inte, sade Klara, utan han är herre till flera gods och till en plats i mitt hjärta, så säker att, om han ej själf vill uppgifva den, skall den aldrig i evighet fråntagas honom.»
Dorotea häpnade öfver Klaras ord, hvilka voro så fulla af djup känsla, att de tycktes henne vida öfverträffa hvad man kunde vänta sig af en flickas utveckling vid så unga år, och sade därför till henne: »Ni talar så eget, fröken Klara, att jag ej kan förstå er; förklara er tydligare och sig mig hvad ni menar med gods och plats i edert hjärta, och med den här sångaren hvars röst gör er så upprörd. Men säg mig ingenting just nu, ty jag vill ej, för att lugna er oro, gå miste om nöjet att höra sångaren, hvilken tyckes mig åter ta upp sin sång med andra ord och en annan melodi.» — »Gärna för mig», svarade Klara och höll för båda öronen med händerna för att icke höra honom. Däröfver förundrade sig Dorotea ånyo, men hon lyssnade nu till det som sjöngs, och märkte att man fortfor sålunda:
som väg dig bryter genom tusen faror!
ditt mål, det en gång svurna,
du söker käckt bland törnestigens snaror.
Låt aldrig modet falla,
om än vid hvarje steg dig dödens budskap kalla.
skall aldrig segerns ärekransar vinna,
och den, som flyr för striden
mot ödets udd, ej lyckans gunst kan finna,
ej den, som svärdet fäller,
för hvilkens sinne hvilan högre gäller.
att kärleks lön en dyrköpt skatt är vorden;
i pris man kan ej sätta
