och rätt har han som lärde:
hvad föga kostat står i ringa värde.
till möjlighet omöjligheter bytas;
där jag min trohet gifver,
uppi min bana alla hinder brytas.
Så skall mitt mål jag hinna
och själfva himlen re’n på jorden finna.
Här tystnade rösten, och Klara började åter snyfta. Allt
detta upptände ännu mer Doroteas begär att få veta orsaken
till den ljufva sången och den bittra gråten, och hon frågade
därför om igen hvad det var som Klara förut velat säga henne.
Nu tryckte Klara henne fastare till sitt hjärta och, fruktande
att höras af Lucinda, höll hon sin mun så tätt till Doroteas
öra, att hon kunde tala tryggt utan att någon annan hörde
henne, och sade: »Denne sångare, min fröken, är son till en
adelsman från konungariket Aragonien, hvilken äger två gods
och i residensstaden bodde gent emot min faders hus; och ehuru
min fader hade gardiner för fönsterna om vintern och
spjälgaller[1] om sommaren, så vet jag ej hur det gick till eller
inte gick till, men den här herren, som gick på universitetet,
fick syn på mig, jag vet inte om i kyrkan eller annorstädes;
kort sagdt, han vardt kär i mig och lät mig förstå det från
fönstren i sitt hus med så många tecken och så många tårar,
att jag måste tro honom, ja till och med älska honom, utan
att rätt veta hvad han ville mig. Bland de tecken han gjorde
mig var det ett, att han lade sin ena hand i den andra, hvarmed han ville låta mig veta att han gärna skulle gifta sig
med mig; och, ehuru jag mycket gladdes däråt, om det kunde
gå så, visste jag, ensam och moderlös som jag var, ej åt hvem
jag kunde meddela det, och lät därför saken ha sin gång,
utan att gifva honom någon annan ynnest än att, när min
far var ute och hans med, höja gardinen eller spjälgallret en
smula och visa mig i hel figur, hvaröfver han kände sig så
lycklig och såg så hänryckt ut, att man kunde tro att han
skulle mista förståndet. Emellertid nalkades tiden för min
faders afresa, och han sporde den, dock icke genom mig, efter
jag aldrig kunde få tala vid honom. Han vardt sjuk, som
jag förmodar af sorg, och sålunda kunde jag ej träffa honom
den dagen, då vi skulle resa, och säga honom farväl, om än
blott med ögonen. Men, då vi varit två dagar på vägen och
- ↑ Det var ingalunda något tecken till små omständigheter, att lagmannens hus ej hade glasfönster. Än i dag finner man, isynnerhet i de sydspanska städerna, i stället för fönster la reja = järngallret, och la celosia = det fran morernas tid vanliga, ofta med konstnärligt genombrutet arbete försedda, rutformiga spjälgallret. Dock kan man nu för tiden äfven få se fönster, som likt våra äro försedda med både glasrutor och spånjalusier eller persienner; bakom dessa, liksom bakom las celosías går det lika bra för två älskande nu som på den föregifne mulåsnedrifvarens och lilla Klaras tid att genom teckenspråk meddela sig med hvarandra, och »fingerfärdigheten» är i detta hänseende högt uppdrifven.
