188
just skulle taga in på ett hvilställe en dagsresa härifrån, såg jag honom plötsligt vid porten till gästgifveriet klädd som mulåsnedräng, och det så naturligt att, om jag icke haft hans bild så troget inpräglad i mitt hjärta, hade jag omöjligt kunnat igenkänna honom. Nu åter kände jag igen honom, förvånades och gladdes; han betraktade mig i smyg och obemärkt af min fader, för hvilken han alltid sticker sig undan, när han söker komma i min närhet på vägarna och vid gästgifvaregårdarna; och, då jag vet hvem han är och tillika besinnar, att han för min skull gör en så mödosam resa till fots, är jag färdig att dö af bekymmer, och dit hans fötter vända sig, dit vända sig äfven mina ögon. Jag vet ej i hvilken afsikt han kommer, ej heller hur han har kunnat komma bort ifrån sin fader, som håller obeskrifligt af honom, emedan sonen förtjänar det, såsom Ers Nåd skall få se, när ni råkar honom. För öfrigt kan jag säga er, att allt hvad han sjunger tar han ur sitt eget hufvud, ty jag har hört sägas att han har goda kunskaper och är en förträfflig skald. Härtill kommer ännu att, så ofta jag ser honom eller hör honom sjunga, darrar jag i hela kroppen och blir hjärtängslig af fruktan att min far skall känna igen honom och upptäcka vår ömsesidiga böjelse. I hela mitt lif har jag aldrig talat ett ord med honom, men ändå älskar jag honom så, att jag ej kan lefva honom förutan. Detta, min fröken, är allt hvad jag kan säga eder om denne sångare, hvars röst behagar er så mycket, och endast på den kan ni nog märka att han inte är någon mulåsnedräng, som ni säger, utan en herre öfver hjärtan och jordagods.»
— »Säg ej mera, señora doña Klara, inföll nu Dorotea och gaf henne tusen kyssar; säg icke mera, upprepar jag, och vänta tills dagen kommer, ty jag hoppas till Gud att han må leda edra angelägenheter in på en sådan bana, att de skola få det lyckliga slut, som en så sedesam början förtjänar.»
— »Ack, min fröken! genmälde Klara, hvilket slut kan man väl hoppas, när hans fader är så förnäm och rik? han lär väl tycka att jag ej är god nog att vara piga, långt mindre maka åt hans son; och att gifta mig utan min fars vetskap, det vill jag ej göra för allt i världen. Jag kunde bara önska att denne ungersvennen vände tillbaka och läte mig vara; kanske, om jag jag ej finge se honom och vi skildes genom den långa vägsträcka vi hafva att resa, skulle den smärta lindras som jag nu känner, ehuru jag må då säga att detta medel, som nu föll mig in, lär nog båta mig bra litet;
