jag vet ej hvad katten det har varit eller hvar den här kärleken, som jag hyser till honom, har smugit sin in, då han är en sådan pojke och jag en sådan flickunge, ty jag tror sannerligen att vi äro lika gamla, och Jag har ännu ej fyllt sexton år, för pappa säger att jag fyller dem till nästa Mikaeli.»
Dorotea kunde ej hålla sig för skratt, när hon hörde hur barnsligt fröken Klara talade, och hon sade till henne: »Låt oss nu hvila den korta stund som, efter hvad jag tror, återstår af natten; i morgon är också en dag, och då skola vi styra saken till rätta, eller skulle jag sköta den bra klent.»
Härmed insomnade de, och i hela värdshuset rådde djup tystnad. Endast värdfolkets dotter och Maritornes sofvo icke; dessa båda, som redan kände till att D. Quijote hade en skruf lös och att han nu i fall rustning satt till häst och höll vakt utanför värdshuset, beslöto att spela honom ett spratt eller att åtminstone förkorta tiden genom att åhöra hans tokerier.
Det var nu så att i hela värdshuset fanns icke något fönster, som vetto utåt fältet, utan blott en vindsglugg, genom hvilken man plägede kasta ut foder. Vid denna glugg ställde sig de båda flickorna, som endast till hälften kunde kallas borgfröknar, och sågo huru D. Quijote satt till häst, stödd mot sin lansstång, och hur han tid efter annan drog så smärtsamt djupa suckar, att man kunde tro att för en hvar af dem hjärtat sletes ur kroppen på honom. Äfvenså hörde de honom med vek, öm och kärlig stämma säga: »O min härskarinna Dulcinea af Toboso, du all skönhets ytterlighet, du förståndets afslutning och topp, du skrin för det huldaste behag, all sedesamhets nederlag och enkannerligen begreppet af allt godt, sedligt och glädjande, som finnes i världen! ack säg, hvad gör väl nu Din Höga Nåd? Har du tilläfventyrs tankarna på den i dina bojor fångne riddaren, som endast för att tjäna dig åstundat af fri vilja att kasta sig i så många faror? Gif du mig underrättelse om henne, du himlaljus med de tre anletena![1] afundsam öfver henne skådar du henne kanske nu, där hon, vandrande i något galleri af sitt praktfulla palats eller med bröstet lutadt öfver en balkong, eftersinnar huruledes hon, sin dygd och höga ställning oförkränkt, skall kunna lugna den storm, som för hennes skull detta olyckliga hjärta utstår; hvilken sällhet hon skall gifva åt mina kval, hvilken hugsvalelse åt mina bekymmer, och, kort sagdt, hvilket lif åt min död och hvilken lön för mina tjänster! Och du, o Sol,
- ↑ Afser månens olika utseende i första kvarteret, vid fullmåne och i sista kvarteret. Möjligen kan dock i detta uttryck också ligga ett minne af den klassiska mytologien, enligt hvilken gudinnan Hecate, som ursprungligen var mångudinna, Luna, antogs verka äfven i den öfre världen, såsom Diana, och i underjorden, såsom Proserpina, hvarför hon jämväl af skalder och konstnärer framställes med tre anleten (triceps tergemina, triformis).
