— »Min fröken behöfver ingenting af det där, herr riddare», inföll härvid Maritornes.
— »Nå, kloka tärna, hvad behöfver då eder härskarinna?» sporde D. Quijote.
— »Blott en af edra vackra händer, sade Maritornes, för att på den tillfredsställa den brinnande trängtan, som fört henne till denna glugg, med sådan fara för hennes rykte att, om hennes fader hade märkt det, vore örat det minsta han skulle huggit af henne.»
— »Det skulle jag minsann vilja se! svarade D. Quijote; men han lär nog akta sig för det, så framt han ej, till lön för att hafva burit händer på sin förälskade dotters späda lemmar, åstundar att taga ett slut med förskräckelse, sådant som ännu ingen fader i världen tagit.»
Maritornes tog för gifvet att D. Quijote säkert skulle räcka henne handen, såsom hon begärt, och, beslutande i tankarna hvad hon ämnade göra, steg hon ned från gluggen och begaf sig till stallet, där hon tog grimman till Sancho Panzas åsna samt återvände skyndsamt till sin glugg, just som D. Quijote hade ställt sig upp på Rocinantes sadel för att kunna nå upp till gallerfönstret, där han inbillade sig att den kärlekskranka borgfröknen stod. Och, i det han räckte henne handen, sade han: »Tagen, min fröken, denna hand eller, rättare sagdt, detta tuktoris för alla missdådare i världen; tagen denna hand, säger jag, den ingen annan kvinnas hand har berört, icke ens hennes, som äger fullständigt välde öfver hela min person. Jag räcker eder den icke till att kyssas, utan på det I mågen betrakta väfnaden af dess nerver, fogningen af dess muskler, dess stora och väldiga ådror, hvaraf I kunnen sluta hurudan styrkan måste vara i den arm, som har en sådan hand.»
— »Det skola vi genast se», sade Maritornes, slog en löpknut på grimman, kastade den om handlofven på honom, steg därpå ned från gluggen och fastgjorde den återstående delen af grimman mycket starkt vid regeln till vindsdörren. D. Quijote, som kände det hårda repets skafning mot sin handlof, sade: »Snarare tyckes Eders Nåd skrapa än stryka min hand; behandlen henne icke så illa, eftersom hon icke bär skulden för det onda, som min hug vållar eder, ej heller är det rätt att I på en så ringa lem tagen hämnd för hela eder vrede; betänken att den där rätt älskar, han hämnas icke så orättvisligen.»
Men alla dessa D. Quijotes ord, dem lyssnade nu ingen till; ty, så snart Maritornes hade bundit fast honom, sprungo
