192
hon och den andra flickan sin väg, halfdöda af skratt lämnade honom så väl fängslad att han omöjligt kunde göra sig lös. Där stod han nu, som sagdt, med fötterna på Rocinante, hela armen inträdd genom gluggen samt fasthållen a handlofven och dörr-regeln, i största fruktan och ångest för att, om Rocinante toge ett steg åt ena eller andra hållet, han skulle bli hängande i armen. Han vågade därför icke göra den minsta rörelse, ehuruväl man af Rocinantes tålamod och stillsamhet kunde förmoda, att denne skulle bli stående ett helt sekel utan att röra på sig.
Till slut, när D. Quijote såg sig bunden och att damerna redan hade gått sin väg, föll han på den tanken att allt dett, skedde genom trolleri liksom förra gången, när den förtrollade moren till mulåsnedrifvare mörbultade honom i samma borg och han förbannade för sig själf sin brist på urskillning och förstånd, då han första gången kommit så illa ifrån denna borg och nu ändock vågat sig in i den för andra gången, ehuru det är en klok regel för vandrande riddare att, när de frestat på ett äfventyr och ej gått i land därmed, sådant är ett tecken att det icke är bestämdt för dem, utan för andra, och sålunda hafva de ej någon förpliktelse att fresta på det ännu en gång.
Det oaktadt drog han på armen, för att se om han kunde göra sig lös; men han var så väl fastbunden, att alla hans försök voro förgäfves. Visserligen är det sant att han drog försiktigt, på det Rocinante ej skulle röra på sig: och fastän han skulle velat sätta sig ned och taga plats i sadeln, kunde han ej annat än blifva stående på fötterna, om han ej ville slita handen af sig. Nu vardt det en längtan efter Amadis’ svärd, som ingen förtrollning kunde uträtta något emot; nu vardt det ett förbannande af hans öde; nu vardt det ett utmålande i bjärta färger af huru väl han skulle behöfvas i världen under den tid han vore förtrollad, ty det trodde han sig fullt och fast vara; nu vardt det att ånyo påminna sig sin älskade Dulcinea af Toboso; nu vardt det att ropa på hans gode vapendragare Sancho Panza, som, försjunken i djupaste sömn och utsträckt på sin åsnas sadel, i det ögonblicket ej ens mindes den moder, som födt honom; nu anropade han trollkarlarna Lirgandeo och Alquife om hjälp; nu åkallade han deras goda väninna Urganda att hon måtte bistå honom; och här ändtligen fann honom morgonen så förtviflad och förvirrad, att han bölade som en tjur, emedan han icke hoppades att dagen skulle komma med någon hjälp åt hans plåga, ty den trodde han skola vara i evighet, eftersom
