af den klassiska mytologien, enligt hvilken gudinnan Hecate, som ursprungligen var mångudinna, Luna, antogs verka äfven i den öfre världen, såsom Diana, och i underjorden, såsom Proserpina, hvarför hon jämväl af skalder och konstnärer framställes med tre anleten (triceps, tergemina, triformis).
4 Solguden Apollo förföljde Daphne, och detta skedde visserligen på den tessaliska slätten, men därjämte på Penei stränder, ty denna flod ligger i Tessalien. D. Quijote hade således icke behöft vara tveksam.
5 Den något ålderdomliga prägel i ord och vändningar, som man i öfversättningen sökt gifva detta D. Quijotes anförande, står i full öfverensstämmelse med hvad Cervantes själf gjort för den spanska texten.
6 Det förefaller obegripligt, hvarför det skulle hafva varit bättre på det vis den resande säger. Möjligen föreligger dock här ett fel i första upplagan, hvilket opåaktadt fått följa med i alla senare; man kan nämligen tänka sig, att författarens mening varit, att D. Quijote först skulle hafva förtalat sig och den resande sedan rättat honom, men att de båda snarlika raderna förväxlats af sättaren. Om denna förklaring finge gälla, skulle alltså stället komma att lyda: »den (borgen) hyser inom sig personer, som haft spira på hufvudet och krona i handen. — Bättre vore det tvärtom, sade den resande, krona på hufvudet och spira i handen.
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Där de oerhörda tilldragelserna i värdshuset fortsättas.
D. Quijote vrålade emellertid så fasligt, att värdshusvärden skyndsamt öppnade porten och kom ut, alldeles förskräckt, för att se efter hvem som skrek på sådant vis, och de som voro utanför gjorde likaså. Maritornes, som redan hade vaknat af oväsendet och anade hvad som stod på, sprang upp på höskullen och lösgjorde, utan att någon såg det, grimman som fasthöll D. Quijote, osh denne föll genast till marken i värdens och alla de resandes åsyn, hvilka gingo fram till honom och frågade hvad det var åt honom, efter han skrek så besatt. Han, utan att svara ett ord, ryckte repet från handlofven, reste sig, satte sig upp på Rocinante, trädde skölden på armen, lade lansen i läge, tog så en sväng ut åt fältet och återvände i kort galopp, sägande: »Eho som påstår att jag
