198
Härunder kom Dorotea ut ur sitt rum, och efter henne doña Klara alldeles bestört. Dorotea tog Cardenio afsides och berättade för honom i korthet historien om sångaren och doña Klara; han omtalade också för henne hvad som händt D. Luís, nämligen att hans faders tjänare kommit för att söka honom, men detta sade han ej så lågmäldt att icke doña Klara hörde det, och hon vardt så utom sig däröfver att, om ej Dorotea skyndat fram och hållit henne, hade hon fallit till marken. Cardenio uppmanade Dorotea att de skulle gå tillbaka i sitt rum, så skulle han bjuda till att ställa allt till rätta, och de gjorde så.
Alla de fyra, som kommit för att uppsöka D. Luís, voro redan inne i värdshuset och stodo omkring honom, sökande öfvertala honom att genast utan ett ögonblicks dröjsmål vända om hem och trösta sin fader. Han åter svarade att det kunde han omöjligt göra, förr än han afslutat en sak som gällde hans lif, ära och själ. Tjänarne ansatte honom då ifrigare och förklarade, att de på inga villkor skulle återvända utan honom och att, antingen han ville eller icke, skulle de taga honom med. »Det skolen I ej göra, genmälde D. Luís, så framt I ej tagen mig död, ehuru visserligen, på hvad sätt I än fån mig med, det alltid blir utan lif.»
Under tvisten hade vid detta laget alla de andra i värdshuset närvarande samlats dit, nämligen Cardenio, D. Fernando och hans följeslagar, lagmannen, kyrkoherden, barberaren och D. Quijote, hvilken sistnämnde nu trodde att det icke förefanns någon nödvändighet att längre bevaka borgen. Cardenio, redan bekant med ynglingens historia, frågade dem som ville bortföra honom, hvad som förmådde dem att göra det mot den unge mannens egen vilja.
— »Hvad som förmår oss därtill, svarade den ene af de fyra, är att vi önska bibehålla lifvet åt hans fader, som genom den unge herrns aflägsnande hemifrån är i fara att förlora det.»
Därtill svarade D. Luís: »Det finnes ingen anledning att här ingå i någon redogörelse för mina omständigheter. Jag är fri och skall återvända, om jag får lust, och hvarom icke skall ingen af eder tvinga mig därtill.»
— »Det skall förståndet göra, svarade mannen; och, om det ej förmår tillräckligt öfver Ers Nåd, skall det dock förmå oss att uträtta det hvarför vi äro komna och hvartill vi äro förpliktade.»
