— »Låtom oss taga reda på hvad dethärvill säga och det från begynnelsen», sade nu lagmanne; men tjänaren, den där kände honom såsom granne till sin husbonde svarade: »Känner nådige lagmannen icke denne ungersven? Det är er grannes son, hvilken gifvit sig hemifrån i en för hans rang så opassande dräkt, som Ers Nad själf kan se.»
Lagmannen betraktade honom då uppmärksammare, kände igen honom, tog honom i famn och sade: »Hvad är det här för barnsligheter, herr D. Luís, eller hvilka viktiga orsaker hafva förmått eder att komma på sådant sätt och i denna dräkt, som så illa svarar till ert stånd?» Gossen fick tårar i ögonen och han kunde icke svara lagmannen ett ord, men denne tillsade de fyra att de kunde lugna sig, ty allt skulle aflöpa väl; och, fattande D. Luís vid handen, gick han afsides med honom och frågade honom, hvad hans ankomst dit skulle betyda.
Medan han gjorde honom denna och andra frågor, fick man höra höga rop vid värdshusporten. Orsaken var den att två gäster, som legat där öfver natten och sågo alla människor upptagna med att taga reda på hvad de fyra tjänarne egentligen ville, hade ämnat att ge sig af utan att betala hvad de voro skyldiga; men värden, som skötte mera om sina egna än andras affärer, fick fatt i dem just som de skulle ut genom porten, fordrade sin betalning och skällde ut dem för deras onda afsikt i så starka ordalag, att de funno sig föranlåtna att svara honom med knytnäfvarna, och nu började de ett sådant handarbete med honom, att den stackars värden måste med höga rop kalla på hjälp. Värdinnan och hennes dotter sågo ingen, som var ledigare att kunna bispringa honom, än D. Quijote, och till honom vände sig dottern: »Nådige herr riddare, för den manhaftighets skull som vår herre gett eder, så hjälp min stackars far, som två bofvar hålla på att slå alldeles fördärfvad.»
Härtill svarade D. Quijote helt lugnt och säfligt: »Sköna fröken, eder ansökan föranleder ej för närvarande till någon åtgärd, ity att jag är förhindrad att inlåta mig i något annat äfventyr, så länge jag icke bragt till slut ett, vid hvilket mitt gifna ord hafver fäst mig. Men hvad jag ändock kan göra för att vara eder till tjänst, vill jag genast säga eder: skynda och säg nu till eder fader att han står på sig i denna strid det bästa han kan och för ingen del låter sig besegras, medan jag beder prinsessan Micomicóna om lof att få bispringa ho-
