200
nom i hans trångmål, och varen förvissad att, därest hon gifver mig det, skall jag nog frälsa honom.»
— »Gud förlåte mig mina synder! sade Maritornes, som stod där bredvid; innan Ers Nåd hinner få det där lofvet ni talar om, lär min husbonde redan vara i andra världen.»
— »Gifven I, min fröken, mig lof att inhämta det nämnda tillståndet, svarade D. Quijote; och, har jag väl fått det, så gör det föga till saken om han befinner sig i andra världen, ty äfven därifrån skall jag taga honom tillbaka, trots det att samma värld sätter sig däremot, eller skall jag åtminstone skaffa eder sådan hämnd på dem som sändt honom dit, att I skolen få en mera än medelmåttig upprättelse.»
Och utan att säga ett ord vidare gick han fram och knäföll för Dorotea samt bad med ord, som höfdes en vandrande riddare, att hennes höghet täcktes gifva honom lof att skynda åstad och bispringa borgherren, hvilken befann sig i ett svårt trångmål. Prinsessan tillstadde det gärna, och han, tagande skölden på armen och läggande handen på svärdet, skred bort till värdshusporten, där de båda gästerna ännu gingo på med att gå illa åt värden; men, när han väl kom dit, hejdade han sig och stannade, fastän Maritornes och värdinnan frågade honom hvad han dröjde för och manade på honom att hjälpa deras herre och man.
— »Jag dröjer, sade D. Quijote, därför att det icke är lofligt för mig att lägga hand vid svärdet emot vapendragarefölje; men kallen hit åt mig min vapendragare Sancho, ty honom tillhör och angår detta slags försvar och hämnd.»
Detta tilldrog sig i själfva värdshusporten, och där gingo örfilar och knytnäfslag sin gilla gång, alltsammans till värdens skada och till ursinnig förargelse för Maritornes, värdinnan och hennes dotter, som voro alldeles öfver sig gifna af att se D. Quijotes feghet och huru otrefligt deras man, husbonde och fader hade det.
Men låtom oss lämna honom här, — en hjälpare skall nog icke fattas honom, och hvarom icke så får man tåla och tiga, i fall man vågar sig på mera än hvad ens krafter gifva hopp om, — och låtom oss gå femtio steg tillbaka för att höra efter hvad D. Luís svarade lagmannen, hvilken vi lämnade då han tog den unge mannen afsides och frågade honom om orsaken till att han kommit till fots och i en så simpel dräkt. Ynglingen grep hans händer med all makt, liksom för att därmed antyda att någon stor sorg beklämde hans hjärta, och, utgjutande ymniga tårar, sade han: »Ärade herre, jag
