202
sadeln med tillbehör, som han tillbytte sig mot sin egen åsnas don. När bemälde barberare förde sitt djur till stallet, fick han syn på Sancho Panza, som höll på att göra i ordning någonting på sadeln, och, som han såg honom, kände han igen honom och vågade sig ihop med Sancho, under det han ropade: »Åhå, herr spetsbof! har jag er nu här? hit med min rakskål och min sadel och allt tillbehöret, som ni stal ifrån mig!»
Sancho, som såg sig så plötsligt anfallas och hörde det ovett som sades honom, grep tag i sadeln med ena handen och gaf med den andra barberaren ett knytnäfslag för munnen, så att den sprang i blod; men barberaren släppte ändå icke det byte han gjort af sadeln, utan höjde rösten till ett sådant skri, att alla som voro i värdshuset skyndade dit vid trätan och larmet. Och han ropade: »Hitåt, i konungens och rättvisans namn! ty inte nog med att jag skall ha igen min egendom, vill också den här tjufven och stråtröfvaren slå ihjäl mig.»[1]
— »Ni ljuger, svarade Sancho; jag är ingen stråtröfvare, ty i ärlig strid vann min herre D. Quijote dessa segerbyten.»
D. Quijote hade redan infunnit sig, mycket belåten med att se huru väl hans vapendragare skötte både försvar och anfall, och han ansåg honom från den stunden för en hel karl och föresatte sig i sitt sinne att slå honom till riddare vid första tillfälle som erbjöde sig, emedan det tycktes honom att riddareordnen vore väl använd på hans person.
Bland annat, som barberaren yttrade under krakelet, kom han att säga: »Mina herrar, så sant är denna sadel min som det är sant att jag en gång skall dö, och jag känner igen honom så väl som om jag själf födt honom till världen, och här står min åsna i stallet som ett lefvande vittne därpå; tron I mig inte, så försöken bara sadeln på åsnan, och, om den ej passar som om den vore enkom beställd, vill jag vara ärelös. Ja, än mera; samma dag den vardt mig fråntagen, tog man också från mig en ny mässingsrakskål, som ännu aldrig varit i bruk och som kostat mig en hel specie.»
Här kunde D. Quijote ej låta bli att svara; han ställde sig mellan dem båda, skilde dem åt, lade sadeln på marken, så att han kunde hafva den för ögonen tills sanningen blefve uppenbar, och sade: »I kunnen, mina herrar, klart och tydligt inse i hvilken villfarelse denne gode vapendragare befinner sig, då han kallar det för en rakskål, som var, är och skall vara Mambrinos hjälm, och den har jag frånvunnit honom i
- ↑ Texten har: sobre cobrar mi hacienda me quiere matar este ladrón salteador de caminos. Då ordet cobrar endast betyder att taga igen, återtaga, få tillbaka, men ej att fråntaga eller beröfva, kan öfversättningen ej blifva någon annan än den här gifna, ehuru visserligen konstruktionen är något friare än vanligt; detta inträffar dock ej så sällan, när Cervantes låter sina personer tala i uppbrusning, och man frestas nästan till den tron, att han då med flit ligger deras ord så, att en löjlig eller dubbeltydig mening kan uppkomma.
