204
sällan, när Cervantes låter sina personer tala i uppbrusning, och man frestas nästan till den tron, att han då med flit ligger deras ord så, att en löjlig eller dubbeltydig mening kan uppkomma.
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Där tvifvelsmålet om Mambrinos hjälm och åsnesadeln fullständigt och sanningsenligt klargöres, jämte andra tilldragelser.
— »Nå, hvad tycken I, nådige herrar, sade barberaren, om det som dessa fina herrarna påstå, då de ännu envisas med att detta icke är en rakskål, utan en hjälm?»
— »Och hvem som säger motsatsen, inföll D. Quijote, honom skall jag låta veta att han ljuger, därest han är riddare, och, om han är vapendragare, att han ljuger tusen sinom tusenfaldt».
Vår barberare Niklas, som var tillstädes vid alltsammans och som väl kände till D. Quijotes virrighet, fick lust att styrka honom i hans galna föreställning och drifva skämtet vidare, på det att alla måtte få sig ett skratt, och sade därför, i det han vände sig till den främmande barberaren: »Herr barberare eller hvad ni så är, ni skall veta att jag också hör till ert yrke och sedan mer än tjugu år tillbaka har mitt examensbetyg och känner mycket väl till barberarskapets alla verktyg, utan undantag för något enda, och hvarken mer eller mindre har jag en tid i min ungdom varit soldat och vet äfvenväl hvad en hjälm är, och hvad en stormhatt och en riktig hjälm med visir är, och andra saker krigsväsendet anbelangande, jag menar soldaternas olika slags vapen. Och jag påstår, med all aktning för dem som förstå saken bättre och i det jag alltid håller mig till deras bättre omdöme, att den persedel, som vi hafva här framför oss och som denne gode herre håller i händerna, icke allenast icke är någon barberarskål, utan är så långt därifrån som hvitt är från svart och sanning från lögn. Jag påstår likaledes att, fastän detta är en hjälm, är det icke någon hel hjälm.»
