208
Sancho; Sancho mörbultade barberaren; D. Luís’, hvilken en af hans tjänare vågat gripa i armen för att han ej skulle rymma, gaf honom ett slag öfver munnen, så att den sprang i blod; lagmannen tog D. Luís’ parti; D. Fernando hade en af landridarna under sig och tog med fötterna mått på hans kropp af hjärtans lust; värden skrek ånyo och starkare än förut på hjälp åt det Heliga Brödraskapet; så att hela värdshuset var idel gråt, rop, skrik, förvirring, fruktan, ångest våndor, svärdshugg, örfilar, stryk, sparkar och blodsutgjutelge,
Och midt under detta virrvar, uppståndelse och oväsen uppdök hos D. Quijote ett gammalt minne, så att han tyckte sig hals öfver hufvud försatt in i tvedräkten i Agramantes läger[1], och så dundrade han med en röst, som hördes öfver hela värdshuset: »Hållen eder alla, sticken alla svärden i skidan, lugnen eder alla, hören mig alla, så framt I alla viljen blifva vid lif!»
Vid detta högljudda tillrop höllo alla upp, och han fortsatte: »Sade jag eder icke, mina herrar, att denna borg var förtrollad och att någon legion af djäflar måtte hålla till därinne? Till bekräftelse härpå skolen I nu med egna ögon se huru tvedräkten i Agramantes läger har öfvergått hit och förflyttats midt ibland oss. Skåden huru där kämpas om svärdet, här om hästen, på ena hållet om örnen, på det andra om hjälmen, och alla slås vi, och alla förstå vi icke hvarandra. Komme därför Ers Nåd, herr lagman, och Ers Nåd, herr kyrkoherde, och företräde den ene konung Agramante, och den andre konung Sobrino, och stiften fred mellan oss; ty, vid Gud Allsmäktig är det ju en stor skändlighet att så många förnämliga personer, som vi här äro, skola slå ihjäl hvarandra för sådana småsaker.»
Landridarna, som ej förstodo D. Quijotes talesätt och sågo sig illa åtgångna af D. Fernando, Cardenio och deras kamrater, ville ej lugna sig; barberaren däremot gärna, ty under slagsmålet hade han fått skägget och åsnesadeln fördärfvade; Sancho, som en trogen tjänare, lydde sin herres minsta vink; D. Luis’ fyra tjänare förhöllo sig också lugna, då de sågo hur litet det angick dem att icke göra det; endast värden höll i sig, att man borde tukta denne galnings fräckheter, hvilken jämt och samt ställde till bråk i hans värdshus. Till sist stillades larmet för den gången, och i D. Quijotes inbillning fick åsnesadeln förbli ridsadel, rakskålen en hjälm, och värdshuset en borg ända till domedag.
- ↑ Historien härom förtäljes utförligt af Ariosto i 27:e sången af hans Orlando Furioso, str. 35—110. På Guds befallning och för att hjälpa den i Paris belägrade kejsar Karl, skickar ärkeängeln Mikael tvedräktens gudinna till den hedniske konungen Agramantes läger att sätta split och oenighet mellan därvarande riddare och hjältar. Af dessa kämpade Mandricardo mot Gradasso om svärdet Durindana, Rodomonte mot Ruggiero (Rüdiger) och Sacripante om hästen Frontino eller Frontalatte, och Ruggiero mot Mandricardo om skölden med hvita örnens tecken, o. s. v. Slutligen lyckades det Agramantes förmaningar och konung Sobrinos klokhet att någorlunda återställa enigheten.
